HARMSEN har3msen2, adj. -set, -sne, -sna; -snare; förr äv. HARMSE, adj.
Ordformer
(harmse 1541—1814. harmsen 1723 osv.)
Etymologi
[avledn. till HARM; jfr med avs. på bildningen GRAMSE (gramsen), LEDSEN (ledse) m. fl.]
1) om person: som känner harm (mot ngn l. över ngt), som harmas (på ngn l. över ngt), vanl. ss. apposition l. i predikativ ställning; ss. bestämning till ett saksbst. (i sht attributivt) o. ss. adv.: som ger uttryck åt l. röjer l. vittnar om harm; förr äv. allmännare: vred, förbittrad, förtörnad; (ngn) gramse. Harmsen l. harmset lämnade han rummet. Han gav fridstöraren en harmsen blick. En wreedhsam man kommer trätto åstadh, och en harmse man gör monga synder. Ordspr. 29: 22 (Bib. 1541). Dalin Arg. 1: 17 (1732, 1754). Frun var så harmsen att hennes näsvingar skälfde och ögonen sköto blixtar. Benedictsson Folkl. 145 (1887). Skrik, åtföljda av harmsna svordomar. Hallström Händ. 80 (1927).
2) (föga br.) harmlig, förtretlig, förarglig, retsam. Ingenting stod att göra, huru harmset det än var att tänka sig, att ... Lindholm Sibbo 1: 182 (1890).
