SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1930  
HAST has4t, r. l. f. (m. Lind (1749), SvTyHlex. (1851, 1872); f. Dalin (1852), Lundell); best. -en; pl. (†) -er (Tiällmann Gr. 177 (1696)).
Etymologi
[fsv. hast, liksom dan. o. nor. hast av mnt. hast, av ffr. haste (fr. hâte), av germ. urspr.; jfr ffris. hāst, feng. hǣst, av germ. haisti-, av haifsti-; jfr got. haifsts, strid; besläktat med HÄFTIG]
1) förhållandet att man gör ngt l. att ngt sker snabbt l. skyndsamt; snabbhet l. skyndsamhet varmed ngt göres l. sker; stundom övergående i bet.: överdriven (äv.: slarvig) skyndsamhet, jäkt; ofta om skyndsamhet beroende på brådska l. på att ngn är jäktad l. ivrig o. d.; ofta svårt att skilja från 2; numera i sht i prepositionsadverbial inledda av prep. med l. i. Med största hast. Med (en) otrolig hast. Med all hast. I all hast. I brinnande, ilande hast. I största hast. Det får gå i en väldig hast. Borgmesterne .., hvilche medh stor hast och engslan i fult lop komme op till oss. RA 3: 180 (1593); jfr 3. (Tore uppmanade Olof Tryggvason att) draga oförtöfwadt, och med största hast, norr i landet til Håkon Jarl. Peringskiöld Hkr. 1: 266 (1697). Men det fordras hast, at ej den skyldiga skall undkomma. Chenon Heywood 2: 69 (1773). En hast, som lemnar föga rum för lugn, allvarlig pröfning och begrundning. Strinnholm i 2SAH 19: 228 (1838); jfr 2. I flygande hast tillsattes en skandinavisk kommission. Samtiden 1873, s. 35. I solskenets stickande och kvalmiga hetta larmade storstadslifvet förbi i all sin hast och oskönhet. Levertin NDikt. 65 (1894). I all hast gräfde han undan mer jord. Lagerlöf Herrg. 151 (1899). — jfr BRÅD-, TVÄR-HAST. — särsk.
a) i uttr. med hast, förr äv. med en hast, skyndsamt, snabbt, hastigt, förr äv. övergående i bet.: med detsamma, snart, ofördröjligen, genast. Wele i gefwa eder tiil noghen handlingh (dvs. underhandling) taa maa i tet göra strax med een hasth. G1R 1: 102 (1523). Medh hastt. Därs. 126. Så svinna med hast mina lyckliga dagar. Wulff Petrarcab. 224 (1905).
b) i uttr. i, förr äv. uti hast l. i resp. uti en hast, skyndsamt, snabbt, hastigt, särsk. på grund av brådska; äv.: som hastigast. HSH 7: 44 (1590). Hr Landtmarskalken, sedan han medh uthskottet uti hast öfverlagt hade, svarade härpå således (osv.). RARP 10: 123 (1668). De häktades i en hast. Hedin Indien 1: 132 (1910). — särsk. (†) övergående i bet.: plötsligt, ett tu tre, på en gång. Humbla Landcr. 69 (1740). Då i en hast .. / Det ropas: Ell'n är lös på Söder! Kellgren 2: 156 (1792). Vi fölgde ljudet, kröpo sagta .., i hast stodo vi framför en stor öpning i muren. Eurén Kotzebue Cora 62 (1794). Agardh ThSkr. 2: 17 (1842, 1856).
c) (†) i uttr. på en hast (jfr 2 b), = b slutet. (En sådan) konjunktur, som på en hast gjort små stater mägtiga. Chydenius 230 (1765).
d) bildl., i fråga om brant stupning; i ssgn HAST-BRANT.
2) (numera mindre br.) förhållandet att ngn har brådt (med ngt) l. måste göra ngt fort l. snabbt osv. l. att ngt brådskar l. behöver göras fort l. snabbt l. utan dröjsmål, behov av skyndsamhet l. snabbhet, brådska. RA 3: 173 (1593). Effter der medh (dvs. med förordningen angående klädedräkten) i denne hasten inthet kan till endschap fullfares (så osv.). RP 16: 206 (1655). Stannar man vid en bod (i Tiflis), gör sig egaren ingen hast. PT 1903, nr 78 A, s. 3.(†) Emedan hasten mig presserar. Ekeblad Bref 1: 265 (1653). — särsk.
a) i uttr. i hast l. i hasten, i brådskan. Constantin hade i hasten ej kunnat afvisa denna högtidlighet. Almqvist GMim. 1: 196 (1841). På frackuppslaget prunkade en högröd kamelia, i hast (dvs. vid flyktigt påseende) lik ett ordensband. Benedictsson Eftersk. 43 (c. 1885). — (†) i hastigheten. Herr Stierncreutz som kan skje .. i hast och af ovettenhet kunde förråda mig. Dahlberg Lefn. 59 (c. 1755; uppl. 1911).
b) (†) i uttr. uppå en hast (jfr 1 c), när det är brådtom. En .. lithen bått, then thu .. aff och till .. opå en hast bruke kunde. G1R 17: 336 (1545).
c) [jfr Gud skop ingen hastighet (se HASTIGHET 2)] i ordspråket Gud skapade l. skop ingen hast. Lemna rum, jag har ingen tid att vänta längre! — upprepade Bertelsköld. — Gud skop ingen hast, — genmälde .. sjömannen lugnt. Topelius Fält. 4: 158 (1864). VeckoJ 1923, s. 829.
d) (numera bl. i vissa trakter, särsk. i Finl.; jfr Bergroth FinlSv. 273 (1917)) i uttr. ngn har l. får hast, ngn har l. får brådt(om). Wij .. (kunna) formerckia atj ther vm jngen stoor hast haffuer. G1R 7: 367 (1531). Pigorna fingo hast att samla ihop matkärlen och rödja bord och bänkar. Rönnberg Bredbolstad 13 (1907). Va hadde Joppe sån förfärli hast för? Östergren (cit. fr. 1909).
e) i vissa opers. uttr., i allm. i förbindelse med negation: det är l. var (ingen) brådska, det brådskar osv. (icke).
α) (numera bl. bygdemålsfärgat samt i Finl.; jfr Bergroth FinlSv. 273 (1917)) det är ingen hast (för ngn), förr äv. det är (icke) hast om, det är (icke) brådtom. Thet är inthet så hast om, thet kan wäl differeras. RARP 7: 101 (1660). Linné Bref I. 2: 137 (1750). Det är ingen hast. Tavaststjerna Marin 34 (1890).
β) [jfr t. es hat keine eile] (numera knappast br.) det har (förr äv. äger) l. hade ingen hast (med ngt l. för ngn). OPetri Tb. 149 (1526; uppl. 1929). Med Svar till Höglofl. Kongl. Stats-Contoiret äger ingen Hast. ÅgerupArk. Brev 26/3 1761. Weste (1807; angivet ss. pop.). I Turkiet har det aldrig hast. Quennerstedt C12 2: 30 (1916).
3) (numera knappast br.) om den (större l. mindre) snabbhet varmed ngt rör sig l. drives fram, fart (se d. o. 7), hastighet (se d. o. 3). VetAH 1799, s. 57. Metod att utröna Vindens hast. KrigVAH 1808, s. 184. Med blixtens hast / .. vi flyga fram. Wecksell SDikt. 216 (1861). Svensén Jord. 464 (1887).
4) närmande sig bet.: häftighet; i ssgn HAST-SINT.
Ssgr (i allm. till 1): HAST-ARBETE~020, äv. ~200. (föga br.) = -VÄRK 1 a. Claëson 2: 295 (1853).
(1 d) -BRANT, adj. (†) tvärbrant. De höga bergen .. voro eij hastbranta. Linné Skr. 5: 110 (1732).
-FÄRDIG. (†) som skyndar sig, ”fortfärdig”; äv., med anslutning till HAST 2: som har mycket brådtom. Lind (1738, 1749). Möller (1745, 1755).
Avledn. (†): hastfärdighet, r. l. f. hast. (En präst) som i stor hastfärdighet förrättar en liten gudstienst eller bön. Lundberg Paulson Erasmus 176 (1728). Lind (1738, 1749).
-GÄRNING. (†)
1) till 1: förhastad handling. En hastgiärning .., then man gerna strax ångrar. Rydelius Förn. Föret. § 16 (1718, 1737).
2) till 2: brådskande göromål. I fall om svärfolcken hade några hastgerningar, kunde hon inthet väntas förr än Fredagz affton. VDAkt. 1680, nr 281.
-MARSCH. (numera knappast br.) ilmarsch. KrigVAT 1845, s. 389. 2NF 7: 1496 (1907).
(4) -SINT, p. adj. (†) häftig. Kenorin Runbom 47 (1729).
-VÄRK, n. [jfr d. hastværk]
1) till 1. särsk.
a) förhållande(t) att utföra ett arbete hastigt o. mindre noggrant; äv. konkret, om på dylikt sätt utfört arbete. Swedberg Schibb. 299 (1716). Modée Dårh. 3 (1741). Att studietiden blef jämförelsevis lång, hade sin orsak i hans föresats och vana att icke tillåta sig hastverk. Söderwall i 3SAH 7: 18 (1892).
b) arbete som (utan risk) kan utföras hastigt; bl. i nekad sats. Linné Bref I. 2: 96 (1747). Gymnasiikursen var den tiden (dvs. på 1700-talet) icke ett hastverk. Hagström Herdam. 1: 173 (1897).
2) till 2.
a) (bygdemålsfärgat) ngt som brådskar l. kräver skyndsamhet. Det (är) altijd .. hastvärck när iag blifver kallad till någon på landet. KStobæus (1729) hos Fürst Stobæus 57.
b) (enst.) i uttr. hava hastvärk, hava brådt(om); jfr HAST 2 d. Haf ej slikt hastverk, junker. Levertin Dikt. 46 (1901).
Ssg (till -VÄRK 1 a): hastvärks-läsning. (tillf.) hastig o. flyktig läsning. En tilltagande mängd af detta slags hastverksläsning har dödat förmågan att läsa i ordets egentliga mening. LfF 1897, s. 58.
Spoiler title
Spoiler content