SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1932  
HYFS hyf4s, r. (f. WoJ (1891)); best. -en (mindre br., Auerbach (1909), Segerstedt Händ. 260 (1926)).
Ordformer
(hyfs (hyffs, hyvs) 1751 osv. höfs, hövs c. 1755)
Etymologi
[jfr sv. dial. höfs i bet. 1; vbalsbst. till HYFSA]
1) (†) motsv. HYFSA 1: sättande i godt skick, uppsnyggande, iordningställande; vård, ans. Hyfs och ans (åt barn). Tessin Bref 1: 75 (1751). Schultze Ordb. 1958 (c. 1755).
2) (vard.) motsv. HYFSA 1 o. 3: godt skick, fason, tilltalande prägel; ofta i fråga om person: hyfsat uppförande l. skick l. uppträdande, hyfsning. WoJ (1891; angivet ss. vulgärt l. ss. förekommande i förtroligt spr.). Det enda, som satte hyfs på min yttre skepnad var en kompasskedja. SD 1895, nr 26, s. 2. (De) ha .. lyckats sätta en smula hyfs på det eljes så råbarkade engelska restaurationsväsendet. Steffen BrittStröft. 108 (1895). Det var ett hårdt arbete att bibringa dessa skaror yttre hyfs och inre förädling. VL 1904, nr 266, s. 5. Cederström Hugsk. 26 (1919). (†) Håll hyfs i gården, förbättra byggningar och hus, derefter dömer man. Afzelius Sag. 7: 290 (1853).
Spoiler title
Spoiler content