SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1933  
ILLUMINAT il1ɯmina4t l. -u-, l. 01—, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-nat 1793 osv. -net 1799)
Etymologi
[jfr t. illuminat, fr. illuminé, it. illuminato; av lat. illuminatus, upplyst, p. pf. till illuminare (se ILLUMINERA)]
eg.: person som besitter en högre (visionär) upplysning i andliga ting; numera bl. hist. om person tillhörande ngn av de hemliga ordnar vilkas medlemmar tillskrevo sig ett högre ljus i religiösa o. politiska frågor; särsk.: medlem av illuminatorden (se ssg); äv. allmännare: svärmare. (Reuterholm) är en kabbalist, en illuminat, en skrymtare, ett dumhufvud, en galning med ett ord. GMArmfelt (1793) hos Tegnér Armfelt 2: 221. CAEhrensvärd Brev 2: 274 (1799). Om de Nyare Filosofers och Illuminaters Föregifna Inflytande på Fransyska Revolutionen. (1810; boktitel). Feilitzen Mariakult. 257 (1874).
Ssg (hist.): A: ILLUMINAT-ORDEN. (-nat- 1881 osv. -nater- 18001904) en av jur. professor A. Weishaupt år 1776 i Ingolstadt i Bayern stiftad, hemlig orden med deistiska och republikanska principer, en kort tid värkande äv. i Sverge. Illuminater-Ordens afskyvärda grundsatser. Wulf Köppen 2: XI (1800). (Den sv. illuminaten Boheman) fördes (1803) ur riket, och den svenska Illuminatorden upphörde. Lundin o. Strindberg GSthm 437 (1881). 3NF 10: 456 (1929).
B (knappast br.): ILLUMINATER-ORDEN, se A.
Avledn.: ILLUMINATISM, r. (illuminatisme 1812) [jfr eng. illuminatism] rörelse l. meningsriktning som omfattar åsikten om en högre (visionär) upplysning i andliga ting; särsk. om den art därav som fått sitt uttryck i illuminatorden. Man påstår att fritänkeri och illuminatisme skola fått insteg i detta Läro ställe (dvs. Viborgs gymnasium). UrFinlH 191 (1812). Bremer 1: 288 (cit. fr. 1836).
Spoiler title