publicerad: 1933
ILLUMINERA il1ɯmine4ra l. -u-, l. 01—, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr ILLUMINATOR o. ILLUMINATÖR (se avledn.), ävensom ILLUMINATION.
Ordformer
(elominera 1667. illuminera 1677 osv. illumnera 1639. inluminera 1698. oliminera 1667. illuminirt, p. pf. pl. 1621)
Etymologi
[jfr t. illuminieren, fr. illuminer, ävensom eng. illuminate; av lat. illuminare, upplysa m. m., i mlat. äv.: färglägga, av in- (se IN-, pref.1) o. luminare, belysa, till lumen, ljus, till stammen i lucere, lysa, lux, ljus, besläktad med LJUS, LÅGA. — Jfr ILLUMINAT, ILLUMINIST]
1) (†; se dock a, b) belysa (ngt); anbringa belysning (ngnstädes), upplysa (ngt). Swedberg Schibb. 275 (1716). Jag utleddes genom et väl illuminerat rum. Posten 1769, s. 437. Brewster har gifvit föreskrifter öfver bästa sättet att illuminera objekterna (vid mikroskopering). Berzelius ÅrsbVetA 1832, s. 13. Schück (1854). — särsk. (mindre br.) bildl.
a) giva (ngn) ett högre andligt ljus; särsk. dels i p. pf. ss. adj. (äv. ironiskt): som är i besittning av en högre upplysning i andliga ting (ofta vunnen på visionär väg), i sht om sådan upplysning som anses finnas o. medelas i vissa hemliga (ordens)sällskap; dels (skämts., †): ge (ngn) hemliga upplysningar. Hvilka skola vara ledamöter (i kommittén)? Hvad skall ske? Var snäll och illuminera mig vid tillfälle. Wennerberg Bref 2: 230 (1861). (Michelet o. Viktor Hugo) voro .. båda illuminerade demokrater och religiösa spiritualister. BonnierLittH 4: 227 (1930).
b) om glädje, glädjande händelse o. d.: sprida ett förklarat sken l. skimmer över (ngns ansikte); med anknytning till 2. (Den lyckliga) syster Sofias ansikte tycktes illumineras inifrån. Anholm Gog 173 (1895). En grann boll, en liten docka, ett leksaksdjur kan illuminera de små, litet lillgamla, barnaansiktena. SvD(A) 1929, nr 218, s. 5.
2) (vid en festlighet o. d.) anordna stark o. praktfull belysning (ngnstädes), eklärera; i sht i fråga om dylik belysning som på stora bemärkelsedagar anordnas i fönstren l. på fasaden av en byggnad l. på gator o. torg medelst rader av ljus l. av gaslågor l. elektriska lampor, med kulörta lyktor, marschaller l., i sht förr (o. då huvudsakligen), med transparanger o. d.; numera nästan bl. i akt. i abs. anv. l. i pass. med hus, stad, gata o. d. ss. subj. Swedenborg Res. 86 (1738). Emot aftonen såg man både i Staden och på Malmarna alla husen illuminerade. Nordberg C12 1: 148 (1740). I fonden af choret var anbragt ett illumineradt kors. AB 1830, nr 1, s. 2. Ja, då (dvs. om ngt visst, ”glädjande” inträffar) illuminerar L. .. boarne säkerligen. Knorring Cous. 1: 47 (1834; ironiskt). Då .. (Wilkes) 17 april 1770 lämnade fängelset, illuminerades London. 2NF 32: 499 (1921). — särsk. i oeg. anv. Strindberg RödaR 4 (1879). Över himlen drogo svarta åskmoln, och blixtar illuminerade horisonten. SvD(A) 1931, nr 173, s. 11.
3) färglägga, kolorera; särsk. dels (numera knappast br.): (för hand, med vattenfärg) färglägga (kopparstick, träsnitt, kartor o. d.), dels (i fråga om medeltida bokkonst l. modern bokkonst som imiterar den medeltida): med (klara) färger, silver l. guld måla l. belägga (i handskrift förekommande, tecknade initialer, figurframställningar, dekorativa slingor o. d.); äv.: på detta sätt pryda (en handskrift); förr äv. allmännare: måla, dekorera; förr stundom i uttr. illuminera med färger. Fosz 428 (1621). Kyrckian .. haf(ve)r iagh på 5. åhrs tijd fullkomligen låtit reparera och illuminera. VDAkt. 1711, nr 337. Björnståhl Resa 1: 405 (1772: illuminerar med färgor). Geometrisk Charta öfver Gestrikland, .. graverad af Professor Gillberg samt illuminerad. PT 1791, nr 55, s. 3. Din samling af doktor Svantes visor, som du så vackert illuminerat. Rydberg Vap. 214 (1891). De .. med guld och färger illuminerade manuskripten. Cornell NorrlKyrklK 107 (1918).
Avledn.: ILLUMINATION, se d. o. —
ILLUMINATOR, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m. [jfr t. o. eng. illuminator, av senlat. illuminator, person som ger andlig upplysning, i mlat. äv.: färgläggare]
1) (†) till 1: belysningsanordning för åstadkommande av särskilt starkt l. ”homogent” ljus vid optiska försök. Edlund ÅrsbVetA 1850, s. 178. BotN 1874, s. 22.
2) till 3: person (man) som yrkesmässigt illuminerar manuskript o. d.; jfr ILLUMINIST 2. NF 7: 463 (1883). OoB 1930, s. 81. jfr BOK-ILLUMINATOR. —
ILLUMINATÖR, m. (-eur) [jfr t. illuminateur; av fr. illuminateur] (†) person som färglägger kopparstick, träsnitt, kartor o. d. Linné Bref I. 2: 277 (1765).
Spoiler title
Spoiler content