INDICIUM indis4ium l. -i4s-, äv. 0302, n.; best. -iet; pl. -ier (Anm. Förr användes äv. den lat. pl.-formen indicia. SthmTb. 21/6 1578. WoJ(1891)); förr äv. INDICE, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(indice 1795 (: indicer, pl.), c. 1823—1870. indicium 1716 osv.)
Etymologi
[jfr t. indizium, eng. indicium, fr. indice; av lat. indicium, bevis, märke, tecken, avledn. av index (se INDEX). Formen indice är direkt lån från fr.]
1) (†) anvisning. Tack för Dina (dvs. B. v. Beskows) indicier i afseende på (minnesteckningen över Sam. Columbus). Atterbom(1848) i 3SAH 37: 342.
2) jur. vid rättegång förebragt omständighet som icke omedelbart sammanhänger med det faktum som skall bevisas, men varifrån slutsatser med avs. på detta kunna dragas, ”anledning”, ”liknelser och omständigheter”. Biberg 3: 479(c. 1823). Medelbart relevanta fakta, indicier. Kallenberg CivPr. 2: 85(1927).
3) (numera i sht i fackspr.) tecken som tyder på ngt l. gör ngt sannolikt; symtom. Indicium på, förr äv. av (ngt). Swedberg Schibb. 277(1716). Jag har trodt mig finna .. indicer af Eders Excellences onåd emot mig, uti Dess längre än vanliga tystnad. Leopold(1795) i 2Saml. 12: 119. Det finns språkliga indicier, som tyda på att den förgrekiska befolkningen i Grekland och urbefolkningen i Mindre Asien tillhört samma ras. Nilsson GrRelH 7(1921).
