INDIVIDUERA in1divid1ɯe4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr INDIVIDUATION.
Etymologi
[jfr t. individuieren, fr. individuer; av mlat. individuare, till lat. individuum (se INDIVID); jfr äv. eng. individuate]
(mindre br.) filos. refl. l. i pass. med intr. bet.: taga form ss. l. utvecklas till individ(er); i sht i p. pf. (Den ”absoluta objektivitetens”) egenskap att i och med sin absoluthet vara concret, eller att tillvara i bestämdt individuerade gestalter. Atterbom PhilH 453(1835). Dens. PoesH 2: 13(1848).
