publicerad: 1933
INDIVID in1divi4d, m.||ig. l. r. l. n.; best. -en, ss. n. -et; pl. -er, ss. n. vanl. =; äv. (numera nästan bl. ngn gg filos.) INDIVIDUUM -vi4dɯum l. —302, n.; best. -duet, i best. anv. förr ngn gg äv. utan slutart. (Phosph. 1810, s. 44, Wikström ÅrsbVetA 1826, s. 7); pl. -dua -dɯa resp. -dɯa2, äv. -duer; förr äv. INDIVIDY, m.||ig. l. r., ngn gg n.; best. -en; pl. -er.
Anm. 1:o När formen individ mot slutet av 1700-talet uppträder i litteraturen, är den till en början såväl n. som m.||ig. l. r., oberoende av om ordet användes om människa l. djur, växt, ting l. begrepp (jfr Moberg Gr. 185 (1815)); under utvecklingens gång har en differentiering inträdt: i zoologiskt, botaniskt o. biologiskt fackspråk (se 1 b, c nedan) har denna form sedan ganska länge så godt som alltid neutralt genus (i senare tid regelbundet med pl. = UVTF 13: 35 (1875) osv.), men är i andra fall, särsk. i bet. 1 a, numera nästan genomgående m.||ig. resp. r. Formen individy(-du) är i regeln m.||ig. l. r., men förekommer undantagsvis ss. n. (Tegnér FilosEstetSkr. 312 (1808), Fries BotUtfl. 1: 93 (1843; uppl. 1853: individuum)). 2:o Beträffande språkprov från ä. tid är det ofta omöjligt att med säkerhet avgöra huruvida sg. best. -duet (Thorild Bref 1: 85 (1782)) o. pl. -duer (VStyckUplKantPhilos. 26 (1798), Boivie SvSpr. 18 (1820) m. fl.) böra föras till individu l. individuum. Vid sidan av individuum i obest. anv. påträffas stundom i samma källa sg. best. individet l. pl. individer l. båda (Wikström ÅrsbVetA 1826, s. 7, 11, Borelius Metaf. 185, 186 (1887)).
Ordformer
(individ 1788 osv. individuum 1656—1909. individuet, sg. best. 1782. individuer, pl. 1787—1843. — individu (med mer l. mindre franskt uttal) 1798—1843; individy AGSilverstolpe Språkl. 10 (1814), VexiöBl. 1828, nr 7, s. 2; jfr ängdividö Blanche RikaM 50 (1845; vid återgivande av ett misslyckat försök att tala ”bildat”))
1) i sig själv sammanhängande o. fullständig, avgränsad o. odelbar enhet (som icke under sitt omfång inbegriper en flerhet); särsk. om organisk sådan; enskild medlem av (kollektiv) grupp l. klass o. d.; äv. om grupp av samhöriga l. likartade enheter som tillsammans bilda ett begrepp o. ur ngn synpunkt (kunna) betraktas ss. en (högre) enhet av ovan nämnt slag (motsatt andra dylika). Såsom Kropp, Siäl och Anda allenast ett Eenda Individuum och allenast Een Person äre och är. Kempe Proberugn 18 (1656, 1664). Thorild Bref 1: 85 (1782). Lagar äro allmänna Reglor, altså icke föreställningar om enkla föremål (individuer). VStyckUplKantPhilos. 26 (1798). Det som är fullkomligen bestämdt, är et Individuum. Höijer 2: 31 (1799). De stora, oafhängiga individer, som kallas stater och nationer. Geijer I. 1: 107 (1818). Atom, planta, Jord, allt är Individer, Universum är individuum, följaktligen är allt existerande delar af det stora Individuum. Wikström ÅrsbVetA 1826, s. 7. Individet begynner med den enkla cellen. SvTidskr. 1871, s. 499; jfr c. Borelius Metaf. 185 (1887). Etymologiskt olika stammar gälla för henne (dvs. ordboken), om de ock vore absolut synonyma, för olika språkliga individer. ÖfversFilolSällskLdFörh. 1881—88 29 (1890). Människokroppen är sammansatt av många individer, av vilka var och en är mycket sammansatt. Ahlberg Spinoza Et. 80 (1922; lat. orig.: individua). — jfr ALG-, DJUR-, INSEKT-, KRISTALL-, KÖNS-, SAMHÄLLS-, VÄXT-INDIVID m. fl. — särsk.
a) om människa: enskild person; person; ofta om den enskilde i motsättning till stat l. samhälle, familj o. d. SP 1787, nr 2, s. 2. Individet resonerar så här: ”hvad alla andra göra, måste jag väl också göra, för att icke synas snål eller besynnerlig.” Polyfem III. 38: 3 (1811). Sådan var Carl (XII) såsom individu. VexiöBl. 1818, nr 51, s. 2; jfr β. För ett folk gäller i grunden samma uppfostringslag som för individen. VL 1887, nr 189, s. 1. Af den medeltida hjordmänniskan har (under renässansen) blifvit en verklig personlig varelse, en fri individ. Hahr ArkitH 318 (1902). Nationalförmögenheten belöpte sig för 50 år sedan till 1,100 à 1,200 kr. pr individ, nu öfverstiger den 2,000 kr. pr hufvud. SDS 1906, nr 252 A, s. 3. — särsk.
α) (vard.) ngt vårdslöst l. överlägset l. med mer l. mindre nedsättande l. ringaktande innebörd: gynnare, krabat, ”prisse”, ”jycke” o. d. Misstänkta .. individyer. VexiöBl. 1828, nr 7, s. 2. Jag satt .. och kallrökte i förhoppning att ödet skulle sända mig någon med tändstickor utrustad individ. SvD(A) 1918, nr 254 A, s. 9.
β) med större l. mindre pregnans: människa med sitt egendomliga skaplynne l. sin särskilda (utpräglade) läggning o. d. Det mästerliga porträttet (i Immermanns ”Der Oberhof”) av byfogden, som på en gång är en knotig individ och en evig typ. Böök 4Sekl. 81 (1925, 1928). Människorna äro nu en gång icke exemplar utan individer. ST(A) 1929, nr 237, s. 11.
b) zool. o. bot. enskilt djur l. enskild växt av en art (l. varietet o. d.); exemplar. VetAH 1801, s. 181. Arterna producera sig alltid i individet. Geijer MennH 124 (1841). Jämte typerna af skogssamhällen behöfva .. äfven märkligare individ eller individgrupper skydd. SkogsvT 1904, s. 298. Björnen (hade) ganska länge en stark stam i .. en del af Ofvansjö socken, .. hvarifrån han då och då i enstaka individ ströfvade omkring till de andra socknarna. Ekman NorrlJakt 53 (1910). Rosenius SvFågl. 1: 371 (1920).
c) biol. om (i viss mån) självständig del av växt- l. djurkoloni resp. växt- l. djurkropp, då denna i sin helhet betraktas ss. ett aggregat av dylika. Vexten (framställes) såsom ett aggregat af individer, hvilka utgöras af knopparne. BotN 1842, LitBih. s. 95. Hvarje dylik nätsäck (hos algen Hydrodictyon reticulatum (Lin.) Lagerh., ”vattennätet”) utgöres af talrika cylindriska, encelliga individ, som äro anordnade så, att de bilda nätets femkantiga maskor. LVetA IV. 1: 41 (1899).
d) miner. (i mineral l. bärgart ingående) enskild kristall l. enskilt mineralkorn. Under mikroskopet visar sig denna fältspat innehålla en mängd stora individer af muskovit och kvarts. ArkKem. V. 10: 95 (1914).
e) kem. enhetligt kemiskt ämne. Hemoglobin är — inom mätningsfelens gränser — ett enhetligt ämne, en kemisk individ. TT 1927, K. s. 68.
2) [efter motsv. anv. i fr.] (numera bl. ngn gg tillf.) i förening med föregående gen. l. poss. pron.: ngns personlighet, skaplynne l. läggning, person l. gestalt o. d.; i uttr. min individ(u) förr äv. ss. anspråkslös omskrivning för ”jag” (”mig”). Hos konungen bivistades rapporten kl. 1/2 11, varest min lilla individu nådigt ansågs och befalltes till middagen. Leijonhufvud 2Männ. 190 (i handl. fr. 1799). Den originella .. skall alltid stöta dig ifrån sig, ditt individu skall aldrig väl kunna förenas med hans. JournLTh. 1810, s. 934. Jag (ser) hans (dvs. lärarens) fala lismande individuum framför mig, när jag vill. Engström 2Bok 29 (1909).
Ssgr (till 1, särsk. 1 b): A: INDIVID-BILDNING. bot. i fråga om sättet varpå nya individ av en växt uppkomma (särsk. med tanke på könlös alstring). BotN 1895, s. 122. Det för alen viktigaste reproduktionssättet torde vara individbildning genom rotskott. SkogsvT 1910, Fackupps. s. 128. —
-FATTIG. jfr -RIK. Ett vad phytoplanktonet angår särdeles artrikt men desto mer individfattigt plankton. Hammarström Sportfiske 261 (1925). —
-FATTIGDOM~002, äv. ~200. —
-RIK. om djur- l. växtart, ett lands l. ett områdes fauna l. flora o. d. 2NF 25: 866 (1917). En art- och individrik fauna. Hammarström Sportfiske 271 (1925). —
Spoiler title
Spoiler content