INFIGERA in1fige4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr t. infigieren; av lat. infigere, fästa in, av in- (se IN-, pref.1) o. figere, häfta fast. — Jfr INFIX]
språkv. anbringa (ett ordbildningselement, ett ljud o. d.) inuti en stam l. ett ord; nästan bl. i pass. l. ss. vbalsbst. -ing. NF 7: 616 (1883). Upprepad successiv suffigering — med olika ”rotdeterminativer” — (torde) föreligga, där man plägat antaga ”indoeuropeisk infigering”. Noreen VS 7: 8 (1906).
