SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
KÄBBEL ɟäb4el, n.; best. käbblet; pl. (tillf.) = (Nordenstreng Magnusson Borg. 87 (1921)); förr äv. KÄPPEL l. KIBEL, n.; best. käpplet resp. kiblet.
Ordformer
(kebbel 17411749. käbbel 1682 osv. kibel c. 1690 (: kiblet, n. sg.). käppel (käpel, käpl, keppl) 16811773)
Etymologi
[vbalsbst. till KÄBBLA]
(ngt klandrande l. föraktligt) käbblande, (seg) ordstrid l. ordtvist, munhuggning, kiv, träta, dispyt; äv.: kält(ande), käxande. Verelius 92 (1681). Det lumpna käbblet om mitt och ditt. Fröding ESkr. 1: 97 (c. 1885). Hellström Malmros 64 (1931).
Spoiler title