vänlig, vänskaplig, vänskapsfull; numera nästan bl. (ngt vard.) med intensifierad bet.: kärleksfull, öm, ”kärlig”; äv.: överdrivet vänlig; äv. om blick, ord o. d. Då badh iagh henne kierwenligen icke så göra. ManhaftLöjtn. 26(1666). Til alla Furstar .. Vår (dvs. G. III:s) .. Kärvänlige hälsning. AnmTornSp. 1776.Sålunda vexlade de kärvänliga ord med hvarandra. Johansson HomOd. 7: 334(1844). Med gubbarne söp han / och jäntorna nöp han / kärvänligt i sidan vid förbisvängen. Fröding NDikt. 46(1894). Ett memento till föräldrar att inte låta sina barn vara alltför kärvänliga mot aporna på Skansen. SvD(A) 1931, nr 178, s. 22.
Avledn.: KÄRVÄNLIGHET, r. l. f. vänlighet, kärleksfullhet; numera nästan bl. (ngt vard.) om överdriven l. allt för intensiv vänlighet; äv. konkretare: ömhetsbetygelse, ”karess”. Abraham var sig lik mot henne, med sin eviga kärvänlighet. Knorring Torp. 2: 43(1843). Nu skulle alt Klara få se, att han inte var en karl, som först tog emot .. kärvänligheter och sedan lät henne öknämna sig. Geijerstam FattFolk 2: 70(1889).
SAOB
