publicerad: 1939
KÄR ɟä4r l. ɟæ4r, adj. -are ((†) superl. -est SthmSkotteb. 3: 190 (1521), Nohrborg 91 (c. 1765); -ist UpplDomb. 3: 81 (1526), Visb. 1: 11 (1572); -st OxBr. 5: 48 (1613), Hesselius Zaletta 72 (1740)). adv. -T.
Ordformer
(ker 1521—1689. kier (kjer) 1578—1711. kiär (kjär) 1537—1771. käer 1572—1631. kä(ä)r 1524 osv.)
1) om person (l. ngt personifierat) l. djur: som man tycker mycket om l. sätter stort värde på; älskad, avhållen, dyrbar (för hjärtat l. känslan). Mina kära föräldrar. En kär anhörig, frände, gäst, vän. Thetta är min käre son, j huilkom iach haffuer it gott behagh. Mat. 17: 5 (NT 1526). Om .. the (dvs. de båda hustrurna) födha honom barn bådhe then kära och then okära, så at (osv.). 5Mos. 21: 15 (Bib. 1541). Mina kiäre föräldrar. Bolinus Dagb. 7 (c. 1675). Och tänck du mistat har din kiärsta Vän och Man. Hesselius Zaletta 72 (1740). God natt, du käraste vätte! sade tomtormen (till julvätten). Rydberg Vigg 7 (1875). Östergren (1931). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Jw kiärare Barn, jw skarpare rijs. Grubb 404 (1665). Ögat är giärna dher kiärt är, och handen dher såårt är. Dens. 437. Kärt barn får många namn. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (i poetisk stil) i ställning efter huvudordet. Wår nådige Konung kiär. Prytz OS A 3 a (1620). Han tänkte uppå fader, på mor och syskon kär'. BEMalmström 6: 35 (1839). Rydberg Dikt. 1: 142 (1882).
c) (i vitter stil) i uttr. ha l. hålla ngn kär (jfr 2 b, 3), vara varmt fäst vid ngn, hysa kärlek till l. högt uppskatta l. värdera ngn; numera i sht i fråga om kärlek mellan man o. kvinna; äv. (i religiös stil) i fråga om Guds (l. Jesus') kärlek till människorna l. människornas kärlek till Gud (l. Jesus); äv. (ngt ålderdomligt) få (förr äv. vinna) ngn kär, bli varmt fäst vid ngn; numera bl. i fråga om kärlek mellan man o. kvinna: fatta kärlek till ngn. Joh. 16: 27 (NT 1526). (Jonatan) hadhe honom (dvs. David) så käär, som sina siäl. 1Sam. 20: 17 (Bib. 1541). Konungen fick Esther käär offuer alla quinnor. Est. 2: 17 (Därs.). (Kejsar Tiberius) wan honom (dvs. Justinianus) så kiär, at han tilsadhe hans Son sijn Dotter. Schroderus Os. 2: 150 (1635). Iupiter hölt Cadmi och Hermiones Dotter Semele kiär. Ehrenadler Tel. 14 (1723). Både Föräldrar och Barn få Prästen kär och fatta förtroende til Honom. Wallquist EcclSaml. 1—4: 263 (1764). Topelius Lb. 1: 2 (1856). Emellertid hände, att Fritjof fick konungadottern kär och hon honom. LbFolksk. 350 (1892). Simon, Johannes' son, har du mig kär? Joh. 21: 17 (Bib. 1917).
d) (i vitter l. religiös stil) i uttr. vara l. bliva ngn kär, vara l. bliva ngn dyrbar, vara l. bliva omfattad med kärlek l. vänskap av ngn. OPetri MenFall I 1 b (1526). Wåre barn och hustrur, som osz äre kär. Holof. 27 (c. 1580). Humbla Landcr. 24 (1740). Dottern blev honom kärare än alla de andra barnen. Östergren (1931). — särsk. i uttr. den är Gud(i) kärast som .., se GUD II 1 h.
f) i tilltal l. utrop o. d.; ofta med förbleknad bet. (jfr 4), bl. ss. uttr. för artighet, vänlighet l. välvilja o. d.
α) i tilltal l. i (inledning till) brev; särsk. ss. ingress i förtrolig brevstil (till vän l. nära anhörig) i sådana uttr. som käre broder, käre vän; äv. (ngt vard.) i uttr. kära du, kära ni (ofta med adjektivet obetonat) ss. ett vänligt l. förtroligt tilltalsord l. (mera med karaktär av utrop) ss. uttryck för förvåning l. försäkran (jfr β); äv. (numera bl. ngt ålderdomligt) utan substantiviskt huvudord (o. vanl. följt l. föregånget av en sats uttryckande uppmaning, befallning l. fråga) ss. vänligt l. ”vädjande” tilltalsord: snälla (du, ni osv.). 1Joh. 3: 7 (NT 1526). Kære frw C wij sendhe eder son Nielss til eder. G1R 4: 120 (1527). Kära giff migh litet watn til at dricka, ty migh törster. Dom. 4: 19 (Bib. 1541). Käre Junker, jagh skall thet göra, / Och thesse Budskap wäll framföra. Brasck FörlSon. C 1 a (1645). Käraste Bröder, Systrar och Vänner. Bellman (BellmS) 1: 13 (c. 1770, 1790). Min käraste Bror! JärtaBrefv. 1: 53 (1826). Men — Italia är ett härligt land. Kära du, kom om du kan! Dahlgren 1Ransäter 90 (i handl. fr. 1845). Apostelen Pauli förmaning, då han säger: käre bröder. SFS 1860, nr 48, s. 3. Tack, käre du, för ditt bref, käre du. Fröding Brev 219 (1894). Gör som jag, käre. Bergman Patr. 35 (1928). — särsk.
α') (numera bl. ngt ålderdomligt l. skämts.) i uttr. kära bror, äv. kära far, kära mor (med adjektivet obetonat), förr äv. kära syster, användt ss. tilltalsord; jfr BRODER 8 anm., FADER I 1 b, MODER, SYSTER. Vill intet kära mohr städia mig, så vill iag söka mig annan tienst. VRP 17/10 1721. Kan kära syster tala till mitt avantage för bönderna, så är thet väl. Cavallin Herdam. 5: 413 (i handl. fr. 1747). Ödmann Hågk. 33 (1801; uppl. 1918). Vill kanske kära mor, att vi skola göra en motion på Riksdagen om påbud emot allt hinder för påbegynda väfvar? Stenhammar Riksd. 1: 192 (1835). Östergren (1931).
β) (vard.) i utrop, i sådana uttr. som kära någon (l. nån), kära söta o. d. (oftast med kära obetonat), för att uttrycka förvåning, bestörtning, försäkran o. d.; stundom enbart kära (då); jfr α. Kära då, hvad det var för en folksamling nere vid missionssalen! Lagerlöf Jerus. 1: 142 (1901). Kära söta, vad jag var trött. Dens. Holg. 2: 158 (1907). Tänka sig, kära! Hon säger .. att gossen inte är min! Bergman Mark. 235 (1919). Kära nån, tänk, ska hon vara borta så länge. Rogberg Hustru 15 (1928). — särsk. i uttr. kära hjärtans l. hjärtandes o. d., se HJÄRTA VI 4.
γ) (†) i superl. (ss. hedrande epitet l. för att uttrycka underdånighet o. d.) i tilltal till högt uppsatt (i sht furstlig) person; äv. användt vid omtalande. SthmSkotteb. 3: 190 (1521). Staffan Sasse waar kær[este] naadighe h[er]r[es] trooman. OPetri Tb. 3 (1524; uppl. 1929). I var nadugheste oc käriste herris närvarilse. UpplDomb. 3: 81 (1526).
g) substantiverat; särsk. dels (i sht i vitter stil) i uttr. min kära, min älskade, min käresta; förr äv. ss. tilltalsord (jfr f α): min älskling, min ”skatt” o. d.; dels i uttr. mina, dina osv. kära, äv. de kära, i sht om anhöriga, anförvanter o. d.; jfr KÄRASTE, KÄRESTA. Rom. 9: 25 (NT 1526). Iagh beswär idher .., at j icke vpuecken mina käro eller omaken henne. HögaV 3: 5 (Bib. 1541). Mannen kallar sin hustro medh hedersnampn: min kära, mitt hierta .. etc. Landsm. XVII. 3: 46 (i handl. fr. 1672; i fråga om förh. bland lapparna). En sorgsen moder famnar / .. / de försvundna käras hamnar / åter i Elyseum. Tegnér (WB) 2: 48 (1810). Runeberg 5: 101 (1857). Många dagar äro farna, / sedan jag såg min käras ögon. Fröding Guit. 15 (1891). — särsk. i uttr. (ngns) hjärtans kär, se HJÄRTA VI 1 b slutet.
2) om sak l. förhållande, värksamhet o. d.: omtyckt, älskad; uppskattad, dyrbar, värderad. En kär lektyr, sysselsättning. Ett kärt minne. Wårt käre Fädhernesland. Carl IX Swar A 2 a (1606). Ifrån denna stunden blifva Bokeliga Konster Eders Kongl. Höghets käraste lek. Tessin Bref 1: 51 (1751). Och drag de kära färger på, / Det gamla gula och det blå. CVAStrandberg 1: 39 (1844). Runeberg 5: 71 (1857). Allt som här är kärt och dyrbart. Rundgren Minn. 2: 223 (1870, 1883). En af mina käraste drömmar, ett litet eget hem på landet. De Geer Minn. 1: 133 (1892). (Rosorna) hade hon satt i det käraste hon ägde, en .. flussvas. Hallström Händ. 195 (1927). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Then kært vil haffue skal liwfft lathe. G1R 1: 307 (1524). När kiärare kommer, måste kiärt wijka. Grubb 590 (1665). Kär väg är lätt gången. Ericson Fågelkås. 1: 108 (1906).
b) (numera bl. i vitter stil) i uttr. ha l. hålla (ngt) kärt (jfr 1 c), anse (ngt) ss. värdefullt l. dyrbart, högt värdera l. skatta (ngt), sätta högt, älska; få (ngt) kärt, börja anse (ngt) värdefullt osv. Har du livet kärt, så tig! OPetri Clost. C 1 b (1528). Wij haffue dog ären kiär, och wele then forsuare. G1R 11: 350 (1537). Hwar ährlig Swensk man, som rätt och rättwijsa kär haffwer. Lagförsl. 257 (c. 1606). (Ölkannan) Then iagh .. haffwer hafft så kiära. Rondeletius 19 (1614). Ett land, ett fosterland vi fått, / Hvad fins på jorden mera värdt / Att hållas dyrt och kärt? Runeberg 2: 5 (1846). Det fins ej sinne så förslitet, / Som ej har barnaögat kärt. CVAStrandberg 1: 208 (1858). Jag hade fått Danmark mycket kärt. Laurin 4Minn. 23 (1932).
c) i uttr. vara l. bliva kär för ngn l. vara l. bliva ngn kär, vara värdefull l. dyrbar för ngn. Om livet är dig kärt, så spring! Apg. 20: 24 (NT 1526). Deras (dvs. böndernas) rättigheter äro dem kära. Barchæus LandthHall. 54 (1773). Ty mannens mod är qvinnan kärt, / det Starka är det Sköna värdt. Tegnér (WB) 5: 7 (1822). Vårt barndomshem Stjernholm var oss obeskrifligen kärt. De Geer Minn. 1: 12 (1892). Riksspråket .. (blev) för allmogen bekant och kärt såsom predikstolens och öfverhetens språk. Schück o. Lundahl Lb. 1: 12 (1901). Grimberg VärldH 4: 141 (1930). — särsk. (†) övergående i bet.: angelägen, betydelsefull. Ganska kär är migh tin helsa. Chronander Surge C 3 a (1647). Rudbeck Bref 202 (1684).
d) övergående i bet.: angenäm, behaglig, trevlig o. d.; stundom äv.: välkommen, kärkommen; numera särsk. dels attributivt i vissa uttr., ss. ett kärt besök, ett kärt brev, en kär plikt, kärt besvär o. d.; dels i sådana uttr. som det är l. var l. vore mig kärt o. d. (ofta med efterföljande att-sats l. villkorssats l. inf.), det är l. var l. vore (för mig) angenämt l. trevligt l. ”roligt” o. d. (att l. om osv.); äv. (i skriftspråk) kärt vore (med efterföljande att-sats l. villkorssats l. inf.), angenämt osv. vore (att l. om osv.); förr äv. i uttr. falla (ngn) kärt, vara angenämt osv. (för ngn). Det är mig kärt att kunna hjälpa dig. Ett besök av honom vore mig onekligen kärt. Det vore (mig) kärt, om du kunde komma. G1R 10: 181 (1535). Ett berömligit verk, som Senaten kärt är till förnimma. RP 3: 212 (1633). Dedt är oss kjärt, att I ett så honorabelt judicium fälla om Regeringen. Därs. 6: 459 (1636). Döden han är fast sööt och kär, / När längtan ståår, til Graaf och Båår. Wivallius Dikt. 111 (1641). (Man väntar) på Wintrens Bitterhet, en Sommar, som ä kiär. Warnmark Epigr. D 2 a (1688). Åtniuta det kiäraste lugn och den största lycksalighet. Mörk Ad. 1: 32 (1742). Retzius BrefFlorman 67 (1829). Sist, om det faller dig kärt, skall jag åter blifva din talman. Runeberg 1: 18 (1832). Han (kom) vänligt till mig, sade det vara kärt att se mig. De Geer Minn. 1: 131 (1892). Laurin 1Minn. 139 (1929). — särsk. (i sht i vitter stil) i uttr. det är l. kan vara o. d. lika kärt, det är osv. av lika stor betydelse, lika uppskattat o. d.; äv. (ngt vard.) enbart lika kärt, sak samma, lika godt. Den såleds (dvs. genom läsning) sig har roa lärt, / At ledas löper aldrig fara; / Paris och Trosa kan ju vara / För sådant sinne lika kärt. Kolmodin QvSp. 2: b 4 a (1750). Lika kärt. Masser skall komma sig under fund med att piskan ej kommer att tämja mig. Callerholm Stowe 24 (1852). Strindberg Takl. 28 (1907).
e) [jfr t. so lieb dir dein leben ist] (†) i uttr. så kärt (som) ngt är ngn l. så kärt (som) ngn har ngt, om ngt är ngn kärt resp. om ngn har ngt kärt; äv. så kärt ngn är att (osv.), om det är ngn kärt l. angeläget att (osv.). (Den pestsjuke måste framför allt akta sig) för sömpn, til thes han haffuer någhet til sigh taghit, så kärt som honom hans lijff är. Berchelt PestOrs. I 1 b (1589). Grip til titt swerd .., och wär tigh så kärt som tu haffuer liffuet. Balck Ridd. I 7 a (1599). Så kärt dem är wår onådhe att vndwijka. CivInstr. 306 (1626). Wij biudhe .., at hwar och en ställer sigh thenne wår Ordning för öghonen .., så kärt hwariom och enom är, at vndfly wår Onåder. PrivBergsbr. 1649, 7: mom. 11. Så kär som min ähra migh ähr. VDAkt. 1677, nr 105. Runeberg 5: 221 (1863).
f) [utvecklat ur e] (†) i uttr. så kärt, såframt, såvida. VDAkt. 1699, nr 675. Så påmintes them, at .. ställa sig 22dre och 23 Cap: ärfdaB(alken) til noga Rättelse, så kjärt, the vela undgå ansvar och äfventyr. BoupptVäxjö 1765, Tillägg (1766).
g) (†) i uttr. taga ngt för kärt, hålla till godo med l. nöja sig med ngt. En .. mörk källare .., ther vti vi oss på blotta jorden nederlade, och litet bröd och vatn för kärt taga måste. Humbla Landcr. 272 (1740; t. orig.: vorlieb nehmen).
h) (†) i uttr. för allt vad kärt är, i ivrig l. energisk anhållan l. uppmaning o. d.: för allt i världen, ”för allt som är dyrt o. heligt”. Jag bad honom hålla ord för alt det som kiärt är. Serenius (1734; under love).
i) (†) i uttr. det käraste, livet; i sådana uttr. som gälla, mista det käraste, sätta det käraste till o. d., gälla, mista livet, sätta livet till o. d. 2SthmTb. 1: 54 (1545). Månge .. måste sättia til thet Käreste. L. Paulinus Gothus Pest. 44 a (1623). Kan hon .. icke .. wijsa något förståndigare förslagh, änn det som konungen och Rådet ha funnit gott, så skal det gälla henne det käresta. 2Saml. 13: 35 (1687).
3) sjöt. i uttr. hålla (ngt) kärt (jfr 1 c, 2 b), i fråga om kurs vid segling l. navigering: hålla sig intill l. gå nära (ngt); äv. i uttr. taga (ngt) kärt, lägga sin kurs nära intill (ngt); äv. mer l. mindre oeg., i fråga om kurs l. riktning till lands. Hade Claes Uggla .. gått i spetsen för främsta skeppsordningen, så hade han förstått att hålla Öländska landet kärt, och skulle Danskarne gått miste om loven. Afzelius Sag. X. 1: 98 (1864). Strindberg Fagerv. 29 (1902). De Long gav dem till ledning en liten karta över Lenas nedersta lopp och rådde dem att hålla västra stranden kär, ty endast där funnes byar och kojor. Hedin Pol 2: 535 (1911). Efter ”Jarramas” rundades södra pricken af ”Najaden”, som dock tog märket alldeles för kärt. VFl. 1912, s. 154. PåSkid. 1931, s. 149.
4) i attributiv ställning med försvagad l. förbleknad bet. (vanl. obetonat); jfr 1 f.
a) (i sht vard.) om person, användt ss. ett vänligt l. nedlåtande omdöme o. d.; särsk. i sådana uttr. som den (l. min) käre N. N. o. d.; ofta äv. ironiskt: jfr GOD 2 c β. (Benedikt av Nursia) nödgades .. att blifva Abbot i ett närbelägit klöster derest han höll de kära Bröderna något hårdt. Burman Alm. 1722, s. 34. Jag (påträffade) min kära Bratt, som varit kommenderad på post, ganska djupt insomnad. Lilljebjörn Minn. 40 (1874). Han var grundligt förfjeskad, den käre Teodor. Benedictsson Folkl. 152 (1887). Även den harmlösaste människa hör gärna att hans kära nästa blir en smula förhånad. Elmblad Franzos 45 (1919). SvD(A) 1929, nr 333, s. 4.
b) om sak: som man ogärna vill mista l. undvara; äv. bl. ss. ett slags fyllnadsord utan eg. innebörd; numera särsk. i sådana uttr. som den kära maten, spriten, cigarren o. d.; ofta ironiskt l. försmädligt. Stiernhielm Parn. 2: 1 (1651, 1668). De mitt käre Hufwud och stackars Rygg medh obränd Aska så troliga beströdde. Kempe Graanen A 7 b (1675). Den, som ej .. dricker annat, än det kära vattnet, blifver sällan sjuk. Weise 2: 94 (1771). Jag åt min kära middag af öfverlefvorna sedan i går. KAEhrensvärd (1789) hos Warburg Ehrensvärd 208. För den kära spritens skull. Östergren (1931). — särsk.
α) [jfr t. das liebe brot] (†) i uttr. det kära bröd(et), det dagliga brödet. KKD 5: 376 (c. 1711). Mine förflutne Studente åhr hvilka iag framdragit, med det svåra öde, at genom barne Information mig det K: Brödet förvärfva. VDAkt. 1749, nr 532.
β) (†) i uttr. för kära livet, av alla krafter, ”för brinnande livet”. HH 20: 324 (c. 1640). Flickan .. sydde slätsöm för kära lifvet. Bremer Sysk. 2: 57 (1848).
5) [efter motsv. anv. i d.] (numera i sht i sydligaste Sv., ngt vard.) om person l. sak: rar, söt, nätt, täck. Lundberg Paulson Erasmus 18 (1728). Oldfrun var en liten kär Gumma, af 96 år. Dalin Vitt. 6: 40 (c. 1753). ”Är det inte ett kärt gammalt ugglebo?” kunde hon säga till kusinen (om sitt förfallna hem). Benedictsson Peng. 180 (1885). Wulff 80år 156 (1926). — särsk. i uttr. allrakäraste, se ALLRA f γ.
6) [efter t. je länger je lieber; jfr d. jo længer(e) jo kærere; anledn. till namnet oviss] (†) bot. i uttr. ju längre ju kärare ss. benämning på vissa örter.
a) örten Ajuga chamæpitys Schreb. (Teucrium chamæpitys Lin.); jfr GIKT-GRÄS, IVENÖRT, SLAGFLUSSBLOMMA. Schroderus Dict. 52 (c. 1635). Dens. Comenius 136 (1639). Franckenius Spec. B 2 a (1659). Serenius Iiii 4 b (1757).
b) örten Myosotis palustris Lin., förgätmigej. Lindestolpe FlWiksb. 11 (1716). Dybeck Runa 1848, s. 28 (fr. Lima i Dalarna).
II. som hyser kärlek l. tillgivenhet l. varmt intresse för ngn l. ngt.
a) [jfr fsv. kär at, kär til] i uttr. kär i (äv. uti), förr äv. kär till, vid, åt, förälskad i, intagen l. förtjust i. 1Mos. 24: 67 (Bib. 1541). Axel Sparre är så kier åth Catrinken Lillje att han må bliwa galen. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 35 (1691). Han (har) blifwit kiär til en annan. Österling Ter. 2: 281 (1700). Desse Centaurer blefvo kiäre i Bruden, och ville röfva henne bort. Ehrenadler Tel. 16 (1723). Ryttmästaren måste otvifvelaktigt vara kär i dig. Carlén Repr. 377 (1839). Om en gosse och flicka äta af samma beta, blifva de kära i hvarandra. Rääf Ydre 1: 102 (1856). Hallström El. 183 (1906).
b) (†) med indirekt personobj. i st. f. prepositionsbestämning. Först skall iagh (dvs. Venus) .. / .. göra dem (dvs. Pyramus o. Tisbe) huar annan så kiär, / Som något paar folck i werlden ähr. Asteropherus 12 (1609).
c) utan bestämning angivande föremålet för ngns kärlek: gripen l. hänförd av kärlek, förälskad, betagen; kärlekskrank; vanl. i predikativ ställning. Bliva l. vara kär. Kär (upp) över öronen. Kär som en klockarkatt (se KLOCKAR-KATT 1). En kär yngling, flicka (ngt vard.). Missförståndet 4 (1740). Älskat, aldrig: men kär var jag en gång. Altén Fästm. 69 (1796). Gammal och kär, fåfengt besvär. Rhodin Ordspr. 53 (1807). Herr Schinkel .. är för det närvarande dödligt kär. MoB 7: 71 (1809). Han själv är olyckligt kär. Lyckligt kär kan han nämligen inte vara. Bergman LBrenn. 149 (1928). — särsk. (†) substantiverat: person som är förälskad. En kiär vil städs för Speglen stå. Knöppel Legrand Vän 38 (1743). JournLTh. 1810, s. 733.
2) (i sht vard.) i fråga om tillgivenhet l. ömhet l. vänskap som icke är erotiskt betonad l. i fråga om värdering l. uppskattning av ngt: fäst vid, varmt intresserad av, intagen av; numera nästan bl. i fråga om varma o. vänliga känslor gentemot anhöriga (i sht barn) l. djur l. varm sympati för l. livlig uppskattning av ngt konkret: förtjust i, betagen i; begiven på; numera bl. i uttr. kär i, förr äv. vid l. åt; förr äv. i mera försvagad l. avbleknad bet. i uttr. bliva l. vara kär i l. vid l. åt, tycka om, uppskatta, värdera. Att vi motte blifva vår retta arf herre hull och trå och kär åth honum af alt hierta. RA I. 1: 336 (1544). Wij haffue aldrig ähn förnummitt .. om han ähr någhot käär ått gudz ord, Sacramentet eller Des tienare. VDAkt. 1653, nr 227. Ledse åth Wärden, Kär wedh sin Jesum. Renner Klag. B 3 b (1690). Hvar och en är kär uti sin mening. Bælter JesuH 5: 103 (1759). Verlden .. är kär i sin vishet. Ödmann PredUtk. 169 (1808). Far har alltid varit så kär i Ingmarsgården, där han lefvat i barndomen. Lagerlöf Jerus. 2: 206 (1902). Ett vackert barn var han och kär i sin mamma och hon i honom. PT 1903, nr 21 A, s. 2. Så kär som hon varit i den geten. Sjödin StHjärt. 186 (1911). Hon var också mycket kär i kaffe. Lagerlöf Mårb. 90 (1922). — jfr BARN-, DYGDE-, EGEN-, FOLK-, FRIHETS-, HEM-, LIVS-, MAKT-, MAT-, MÄNNISKO-, ORDNINGS-, PÄNNING-, SJÄLV-, SLÄKT-, SÄLLSKAPS-, VÄNKÄR m. fl. — särsk. (†) med indirekt (person- l. sak)obj. i st. f. prepositionsbestämning. (En hovman skilde två stridande svanor åt) ther öfwer wardt then ena honom så kiär, at han fölgde then Mannen altijdh effter såsom een Hund. IErici Colerus 1: 115 (c. 1645). Börk Darius 924 (1688). Broman Glys. 3: 360 (c. 1740).
3) kärleksfull, öm; innerlig; numera bl. (i sht i vitter stil) i överförd anv., om vänskap, blick, ord, handling o. d.: som röjer l. vittnar om kärlek l. ömhet l. tillgivenhet o. d., ”kärlig”. Kärt öga seer ingen brist. Grubb 439 (1665); jfr 1. Hvar polska sirad är med små variationer, / Som qvillra ömt och kärt i bittra semi-toner. Bellman (BellmS) 4: 136 (1771). I låga rim, / Der Venus kärt Gud Fader smeker. Kellgren 2: 259 (c. 1780). Ej får man sofva, / Jemt skall man lofva / Vara så kär / Mot sin ma chère. CFDahlgren 1: 67 (1825). Hvarför sitta vi så still och tysta? / Ha vi uttömt alla kära ord? Karlfeldt FridLustg. 65 (1901). Högberg Utböl. 2: 17 (1912). — särsk.
a) (†) om lidelse o. d.: sinnlig, älskogs-; äv. om upplevelse, ”äventyr” o. d.: erotisk. Den unga älskarn måste vika, / Om oförrätt i skogen skrika / Och qväljas af et kärt behov. GFGyllenborg Vitt. 1: 186 (1759, 1795; i fråga om tjäderspel). Den förre, vet Du sjelf, är snarledd, ung och yr, / Och älskar blifva sedd i kära äfventyr. Wallenberg (SVS) 2: 4 (1774).
b) (numera föga br.) ss. adv., bestämmande önska: innerligt, varmt; äv. i komp. (i nekande l. därmed likvärdig sats) övergående i bet.: hellre; förr äv. i superl. i uttr. allra kärast önskandes, innerligt önskande o. d. Aller kärast önskandes det wij i störste trångheet stelte, måtte som Menniskior ansedde warda. VDAkt. 1695, s. 97. En så mild Konung och huld Drottning, som intet kärare önska, än Undersåtarnes vältrefnad. Dalin Arg. 1: 22 (1733, 1754). Humbla Landcr. 249 (1740).
4) (†) i uttr. kär om ngt, mån l. rädd om ngt. (De) äre .. kiäre om sin ähre och libertet. RP 14: 240 (1650). Barchæus LandthHall. 101 (1773).
5) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Finl.)] (i Finl., numera knappast br.) ss. adv.: omsorgsfullt, noga; äv.: ivrigt, ”nitiskt”. Och så räcker det längre att bli hungrig på nytt om man inte tuggar så jäkla kärt. Zilliacus Hågk. 96 (1899). Humoristen hade smakat för kärt på bålen, och de flesta af hans kvickheter hickades fram. Söderhjelm Brytn. 28 (1901).
Ssgr: KÄR-BLIVEN, p. adj. (i vitter stil, föga br.) till I 1 d o. I 2 c: som blivit (ngn) kär l. dyrbar, älskad, omtyckt. 2SAH 13: 17 (1828). Från dessa mina tidigaste år hägrar för mig ock ett annat kärblifvet minne. Ramsay Barnaår 1: 4 (1904). —
(I 1) -FLICKA, f. (†) älskad flicka, käresta. Hwar dricke twå gånger sin kär-flickas skåål. Lindschöld Gen. E 2 a (1669). —
-HAVANDE, p. adj. (†)
1) till I 1 c: som man har kär, älskad; i sht substantiverat i pl.: kära, anhöriga. VDAkt. 12/2 1652. Försöria sig och sine kärhafwande. Johansson Noraskog 3: 438 (i handl. fr. 1673). VDAkt. 1724, nr 308.
2) till I 2 b, substantiverat: gynnare, älskare, beskyddare (av ngt). Schroderus Albert. 1: 118 (1638). Allom Ährebare och lofflige Konsters Kärhafwandom til märckeligh Nytta. Hildebrand MagNat. (1650; i titel). Porath Pal. 3: E 2 b (1693). —
(I 2 b) -HAVARE, m. [jfr t. liebhaber] (†) gynnare, älskare (av ngt). Konstens kärhafware. Franckenius LapPhilos. B 6 b (1651). —
-HÅLLA. (†)
1) till I 1 c: hålla (ngn) kär, älska (ngn). Hoon .. kärhölt denne Celadon. UHiärne Vitt. 54 (1668). Han var älskad och kärhållen af alla. Lagerbring 1Hist. 2: 26 (1773).
2) till I 2 b: hålla (ngt) kärt, gynna (ngt). Then .. mycket kärhåldne Jägare-staten. Broman Glys. 3: 235 (c. 1730). —
(I 2) -KOMLIG. (†) läglig, lämplig, passande. Schroderus Liv. 370 (1626). Kunde ey .. någon ting honom (dvs. kejsar Konstantin den store) kärkomligare hända, än (osv.). Dens. Os. 1: 291 (1635). —
(I 1) -KOMMANDE, p. adj. (†) kär, avhållen; i substantivisk anv. i pl.: kära anförvanter, anhöriga. HSH 7: 27 (1589). Befallandes her medh E:rs Höghwördigheet medh kiärkommandhe wårdnaden, wthi gudz .. beskydh. VDAkt. 1652, nr 104. —
(I 1, I 2) -KOMMEN, p. adj.
1) om person l. sak l. förhållande: som man mottager l. hälsar med glädje; som gm sin ankomst väcker glädje; välkommen. En kärkommen gäst. Ett kärkommet brev, tillfälle. En kärkommen anledning, nyhet, present. SthmTb. 14/7 1595, s. 244 b. Tv (dvs. du) är oss .. en kärkommen Gäst. Messenius Sign. 11 (1612). Tusen, tusen tack min goda .. Flicka för ditt bref, som var så kärkommet. Geijer Brev 95 (1810). Wägner Norrt. 37 (1908). Nilsson FestdVard. 45 (1925). jfr O-KÄRKOMMEN. särsk. (i äldre brevstil) i uttr. edert o. d. kärkomna (med ordet brev utelämnat o. underförstått). Herr Secret[erarens] kierkomne af d: 18 Febr: fick jag d. 21 hujus. Lagerberg Dagb. 128 (1711). SnoilskyVänn. 2: 295 (i handl. fr. 1885).
2) (†) älskad, avhållen; äv. om sak: värderad, uppskattad; särsk. i uttr. vara ngn kärkommen, vara ngn kär; äv. i substantivisk anv. i pl.: kära; älskade anhöriga o. d. Han hafuer oss täcka giordt vthi honom som kärkommen är. Ef. 1: 6 (NT 1526; Bib. 1917: i den älskade). (En konung) skal älska .. sine vndersåter såsom sine egne kärkomne barn. Chesnecopherus Skäl Aa 1 b (1607). Elimæus ALonicer B 3 b (1613). Thet är tijd at iagh migh wänder / Til dän så kiärkomne ort. Skogekär Bärgbo Wijs. 13: 4 (c. 1635). Ordspråket: Thet nyaste, thet kiärkomnaste. Ahlich 8 (1722). särsk. (†) substantiverat: älskad vän? Döden skiljer .. then ena wenen och kiärkomnan ifrå hwar andra. Swedberg Dödst. 153 (1711). —
(II 2) -LYNT, p. adj. (†) som har ett tillgivet o. kärleksfullt sinne, kärleksfull. (En hustru) Som är sedig och from, frisk, Kärlynt, Mannenom trogen. 2Saml. 35: 206 (c. 1670). —
(II 1) -LÅTEN, p. adj. (i Finl.) kärleksfull (i sht i erotisk bemärkelse); kärlekskrank; stundom äv.: smeksam. Renvall FinSpr. 38 (c. 1819, 1840). Liisa var så kärlåten. Hon gaf honom kyss på kyss. Lange Ödeb. 101 (1884). Schildt Houmark Väg. 197 (1919). jfr Bergroth FinlSv. 335 (1917).
(I 2 c) -VARANDE, p. adj. (†) eg.: som är ngn kär l. dyrbar; om skrivelse o. d.: värderad, ”ärad”. E. N. tveene käer varende skrifvelsse[r] af den 12 passato ähre migh til handa kåmit. OxBr. 11: 458 (1631). —
(I 1 d, I 2 c) -VORDEN, p. adj. (i vitter stil, i sht i Finl.) som blivit kär l. dyrbar l. värdefull för ngn. Topelius Vint. II. 1: 290 (1881). En kärvorden föreställning. Lagus Kellgren 290 (1884). Upsala(A) 1923, nr 226, s. 4. —
(I 1) -VÄN04, m. (i vitter l. poetisk stil, föga br.) CVAStrandberg 4: 58 (1857). Och kärestan sig lutar mot kärvännen. Fröding Eftersk. 1: 16 (1888, 1910). Högberg Vred. 2: 337 (1906). —
-VÄNLIG, se d. o. —
(II 3) -ÄLSKAD, p. adj. (†) (högt l. ömt) älskad. VDAkt. 1650, nr 6. Mina kärälskade barn. Wrangel TegnKärlekss. 123 (cit. fr. 1798). Lidforss DQ 2: 591 (1892). —
(II 3) -ÄLSKANDE, p. adj. (†) = -ÄLSKLIG. Befale E. G. N:e medh Höghwälb:ne Kär Elskende Familia vnder Guds milde beskydd. BraheBrevväxl. II. 1: 27 (1645). VDAkt. 1674, nr 96. —
(II 3) -ÄLSKARE, m. (†) person som högt älskar l. värderar ngt. Gudz Ordz kärälskarom til et berömwärdigt Exempel. Gezelius ASilfversparre E 3 b (1665). —
(II 3) -ÄLSKLIG l. -ÄLSKELIG04(0)0 l. 03(0)2, äv. 3~2(0)0. mycket kär, högt l. ömt älskad; särsk. i kungl. skrivelser l. brev o. d., om konungens anhöriga l. släktingar; numera bl. ngn gg ålderdomligt l. skämts. l. ironiskt. OxBr. 12: 609 (1639). Min kärälsklige Syster. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Herr Alexander I:a Vår Kärälskelige Broder och Frände. FredsfördrRysslSvFredricsh. 1809, s. A 2 a. Ericson Fågelkås. 2: 140 (1907; ironiskt). Östergren (1931; ålderdoml. skriftspr. o. skämts.).
Avledn.: (II 1) KÄRA, v.1 [sannol. delvis i skämts. anslutning till TJÄRA, v.] (vard.) i uttr. kära ner sig, bli kär. Ja, men akta sig jägmästarn, så han inte går och kärar ner sig på allvaret. Hülphers Ångermanl. 117 (1900). Strindberg Strindbg 1: 303 (1933). —
KÄRA, v.2, se d. o. —
KÄRHET, f. (†) till II 2: innerlig tillgivenhet l. sympati (för ngn), kärlek (till ngn). Ekblad 47 (1764). —
KÄRLEK, KÄRLIG, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content