publicerad: 1939
KÖKA kø3ka2 l. KÅKA kå3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(koka 1890—1910. kåka c. 1730—1918. köka 1868—1931)
Etymologi
[sv. dial. (Norrl.) kåuka, kåka, koka, köuka; jfr nor. dial. kauka; av onomatopoetiskt urspr.]
(i vissa trakter av Norrl., bygdemålsfärgat) sjunga l. ropa en vallåt för att locka på kreatur; äv.: föredraga en vallåt på lur o. d.; locka på kreatur i sjungande ton l. gm blåsning i lur. Broman Glys. 3: 181 (c. 1730). Fatab. 1918, s. 109.
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content