SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1935  
KAKRA, v., anträffat bl. ss. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr t. gackern; av ljudhärmande urspr.; jfr KAK]
(†) kackla. När Måsen skriker hårdt, med något kakrande, gör långa flykter och svängningar, vil ej hans närvarelse särdeles boda. VetAH 1748, s. 125.
Spoiler title
Spoiler content