publicerad: 1935
KAPABEL kapa4bel, adj. -belt; -ble, -bla; -blare ((†) pl. i predikativ ställning = (Rudbeckius Luther Cat. 83 (1667), HA 1: 88 (1697)); superl. capabelst RARP 6: 311 (1658), Cavallin Herdam. 3: 410 (cit. fr. 1681)).
Ordformer
(kapabel (capabel(l)) 1633 osv. capable, sg. 1637—1837. capable, pl. 1614 osv. capaple, pl. 1682)
Etymologi
[jfr dan. o. t. kapabel, eng. capable; av fr. capable, i ä. fr.: rymmande ngt, numera bl. i överförd anv.: i stånd (att göra ngt), av senlat. capabilis, som kan taga, efter mönster av lat. adj. på -abilis bildat till lat. capere, taga (jfr ANTECIPERA, APPERCEPTION, CHASSERA, HÄVA)]
som har de egenskaper som fordras för viss värksamhet l. viss användning, skicklig l. lämplig l. tjänlig l. duglig, i stånd (till ngt).
1) om person (l. sinne, hjärta o. d.).
a) i förb. med inf. (numera alltid med att) l. bestämning inledd av prep. till, stundom av: i stånd att göra ngt; i stånd till ngt; duglig till ngt; i sht förr äv.: kompetent till ngt; äv. i förb. med bestämning inledd av prep. i: skicklig i ngt. Till hvilket kall (dvs. ett assessorsämbete) han af allom finnes vara capabel. OxBr. 10: 309 (1631). Mången redeligh man, som både väl är meriterader som capabel ett ährligit ämbete bekläda. RARP 9: 470 (1664). En hel kår med män, anspråkslösa, tysta och överlägset kapabla i sitt yrke. SvD(A) 1929, nr 171, s. 8. En mänsklighet kapabel av en heroism och en asketism som vi .. ej ens kunna föreställa oss. GHT 1934, nr 127, s. 3. — särsk.
α) med ngt nedsättande bet.: som kan förmå sig till ngt, i stånd till ngt. Säkerligen känner du mig för väl, för att misstänka något lågt smicker i dessa ord. Aldrig var mitt hjerta deraf kapabelt. Hjärne DagDrabbn. 154 (i handl. fr. 1804). Han vore kapabel att bryta sig in i templet och störa det högtidliga offret! Hedberg Hel. 12 (1865). GHT 1934, nr 299 A, s. 3.
β) (†) i uttr. kapabel av ngt, övergående i bet.: i stånd att l. berättigad att tillgodogöra sig ngt l. åtnjuta ngt. Capable af upplysning. Sparrman Resa 1: 84 (1783). (Den grekiska kvinnan) betraktades såsom capabel af rättigheter inom familjen. Olivecrona LagbGift. 8 (1851).
b) utan åtföljande bestämning: duglig, lämplig, skicklig; numera bl. (mindre br.; se dock slutet) då av huvudordet framgår vartill ngn är duglig l. lämplig. Rudbeckius KonReg. 16 (1614). RARP 2: 4 (1633). Så (är) vårt lynne, att afundas samt klandra capable ämbetsmän och högt uplyftade män. HSH 3: 26 (c. 1800). (Sv.) en kapabel person (lat.) homo peritus. Cavallin (1876). En fullt kapabel (fartygs-)besättning. DN(A) 1933, nr 210, s. 16. jfr: Mariana är, för att uttrycka sig som mormor, ett kapabelt fruntimmer. Oterdahl En 92 (1927). — särsk. [sannol. elliptiskt för ngn ssg i vilken ordet ingår ss. senare ssgsled] (fullt br.) jur. pregnant: i stånd att företaga handling med åsyftad rättslig giltighet. Thyrén StrafflRef. 1: 6 (1910). (Vittnena) voro tvärsäkra på att .. (testator) varit kapabel vid testamentets tillkomst. Kinberg LagSinnessj. 136 (1926). jfr HANDLINGS-, RÄTTS-KAPABEL.
2) (numera knappast br.) om ngt sakligt: som väl fyller sin uppgift, fulländad; förr äv.: utmärkt, god, bra; förr äv. åtföljt av inf. l. av bestämning inledd av prep. till l. av: i stånd till ngt; duglig till ngt. Oansedt den gambla paltzgreffuens död wäll capable wore till materier att skriffua om. Ekeblad Bref 1: 146 (1652; rättat efter hskr.). Bastnäs grufva .. är en god och kapabel grufva. Johansson Noraskog 3: 83 (cit. fr. 1682). Elakt Jerns tilwerkning är capabel at bringa alt Swenskt Jern i miscredit. Bergv. 1: 391 (1689). Den fulländning, af hvilken svenska Hexametern är capabel. Hammarsköld SvVitt. 2: 108 (1819); jfr 1 a β. Jag började nu med en kapabel och munter ton att läsa. Bremer Grann. 1: 20 (1837). Resultatet (av hjärnans utveckling) blev en mer kapabel intelligensapparat. HimHavJord 1: 212 (1925). STSD(A) 1934, nr 119, s. 16.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content