publicerad: 1935
KELTISK käl4tisk, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. skrivet cel-)
Etymologi
etnogr. o. språkv. som avser l. tillhör l. härstammar från osv. kelterna l. deras språk. Keltiska språk, språk tillhörande den av de indoeuropeiska språkens huvudgrenar som talas resp. talats av kelterna. Möller (1745; under barde). De keltiska låneorden i våra germanska språk. Nordenstreng EurMänRas. 127 (1917). De levande keltiska språken bilda två grupper: goideliska (iriska och gæliska) och brittiska (kymriska el. walesiska och bretonska). SvUppslB (1933). — jfr KONTINENTAL-, Ö-KELTISK. — särsk. (†) i uttr. keltisk nardus l. spika, örten Valeriana celtica Lin. Franckenius Spec. D 2 b (1638). ApotT 1739, s. 41.
Avledn.: KELTISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
2) språkv. kelternas språk, keltiskt språk. Pfeiff Fynd 20 (1803). Sanskrit-språket röjer .. någon likhet med .. Celtiskan. Svea 2: 14 (1819). NordT 1884, s. 236. jfr KONTINENTAL-, Ö-KELTISKA.
Spoiler title
Spoiler content