KELT käl4t, sbst.2, m.; best. -en; pl. -er; stundom kelter käl4ter, m.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(förr äv. skrivet ce-. kelt (celt) 1876 osv. kelter, sg. 1852—1880. kelter (celter), pl. 1635 osv.)
Etymologi
[jfr d. kelter, t. kelte, eng. Celt, fr. Celte, av lat. celtæ, pl., av gr. Κελτοί, Κέλται, pl.; av ovisst urspr. — Jfr KELTIBER,KELTISK,KELTO-]
etnogr. (o. språkv.) manlig individ tillhörande den indoeuropeiska folkstammens västligaste huvudgren, vilken i ä. tid bodde från norra Skottland till södra Portugal o. innehade stora delar av Frankrike, Tyskland o. Norditalien, ävensom vissa områden på Balkanhalvön ända till Mindre Asien, men numera är inskränkt till smärre rester, huvudsakligen i Wales, Skottland, Man, Irland o. Bretagne, o. vars språk bildar en huvudgren av de indoeuropeiska språken; i pl. om individer av ifrågavarande folkstam utan avseende på kön. Schroderus Os. 1: 95(1635). (Då) the Celter vthur Gallien in vthi the näste dehlarna aff Spanien inföllo. Brask Pufendorf Hist. 35(1680). Om kelterna. UVTF 32(1883; i boktiteln). Charpentier IeurSpr. 225(1915). Det var kelterna som först lärde germanerna känna bronsen och sedermera även järnet. Nordenstreng EurMänRas. 127(1917). Ymer 1917, s. 188.
