SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1936  
KLOTTRIG klot3rig2, äv. KLUTTRIG klut3rig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(klottrig (klåttrig) 1841 osv. kluttrig 1935)
Etymologi
[till stammen i KLOTTRA]
om handstil o. d.: som utmärkes av klotter l. vittnar om benägenhet att klottra; om skrift o. d.: som utgöres av l. liknar klotter l. ”kråkfötter”, slarvig l. ful o. otydlig l. oläslig; stundom om pappersark o. d.: full med klotter. Genom ändringar har skriften på sina ställen blifvit bra klåttrig, men jag tror likväl att den är läslig. Bremer Brev 2: 154 (1841). Ett klottrigt papper. Sundén (1886). (Brevet var) skrifvet med klottrig stil. Hedberg Doyle 4Teck. 39 (1891). Här blev skriften klottrigare, som om han hade bråttom. Wahlenberg Ruck Fästmö 298 (1916).
Spoiler title