SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1936  
KNARRIG knar3ig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. KNARROT, adj.
Ordformer
(-ig 1676 osv. -og 1734—1741. -ug 1737. -ot 1712)
Etymologi
[avledn. av KNARRA, v.]
1) motsv. KNARRA, v. 1: som knarrar (brukar knarra), knarrande; gnällande, gnisslande. En gammal knarrig trappa. Westhius Vitt. 26 (1676). Nicander GSann. 33 (1766). Knarriga amerikanska gungstolar. Forsslund Storg. 142 (1900). SDS 1929, nr 62, s. 6. — särsk. om stämma, röst l. ton. Scholander I. 2: 103 (c. 1870). Violoncellen var irriterande med sin knarriga ton. SD(L) 1903, nr 50, s. 3. En knarrig röst hördes från rummet. WoH (1904). Pauli Ungd. 47 (1925).
2) motsv. KNARRA, v. 2 a: som (ständigt) ”knarrar”, vresig, butter, svår att göra till lags, gnällig; ngn gg äv.: knotande, missnöjd (över ngt); äv. i överförd anv., om sätt, framträdande, humör, lynne o. d. Spegel 247 (1712). Gammalt Folck ha sina krämpor, bli ock gierna knarruge. Gyllenborg Sprätth. 50 (1737). En gammal knarrog man. Serenius (1741). Knarrig eller knotande öfver närvarande tider. Nyrén Charakt. 66 (c. 1765). Blanche Bild. 3: 86 (1864). Den knarrige gamle ungkarlen. Strix 1904, nr 22, s. 6. Knarrigt lynne. Faustman GiftKv. 53 (1926). SvD(A) 1934, nr 41, s. 10.
Avledn.: KNARRIGHET, r. l. f. till 2: vresighet; surmulenhet, butterhet. Serenius Nn 1 a (1734). Siwertz JoDr. 70 (1928).
Spoiler title
Spoiler content