KNIRRA knir3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr d. knirre, nor. dial. knerra, t. knirren; ljudhärmande l. bildat med (sekundärt) avljud till KNARRA (jfr DIRRA : DARRA, KNIRKA : KNARKA m. fl.)]
(i sht vard.) åstadkomma l. giva ifrån sig ett knarrande l. gnisslande ljud l. läte (med högre ton än ”knarra” o. mindre hårdt än ”gnissla”); i p. pr. äv. i adjektivisk anv., särsk. i överförd anv., i uttr. knirrande ljud o. d. (Gungstolen) hade en viss fallenhet för att knirra och knarra. Callerholm Stowe 160 (1852). Gräshoppor, hvilka med ett knirrande ljud rusa upp och flyga några steg. LfF 1881, s. 226. Gårdsgruset knirrade under hastiga steg. Hasselblad BergslVärml. 115 (1929). — särsk.
b) (i Finl., föga br.) i överförd anv., om barn: gnälla, kinka. JZDuncker (1809) hos Cygnæus 2: 218. (Vi äro) omgifna af obelåtna och knirrande barn. Lagus Pojk. 89 (i handl. fr. 1829).
