KOLSTRA kol3stra2, v. -ade. vbalsbst. -ING (Crælius).
Etymologi
[sv. dial. (Smål.) kolstra, kolstrad, p. adj., avledn. av KOLA, v.1]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) förkola (ngt) på ytan; numera nästan bl. i pass. med intr. bet.; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. Crælius TunaL 356 (1774: kolstringen). Några få kolstrade Tallar, qvarstoden efter en stor .. skogseld. BotN 1851, s. 217. Kolstrade ruiner. Hedenstierna Marie 107 (1896).
