publicerad: 1936
KOLA kå3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.).
Ordformer
(kol- (kohl-) 1530 (: kolninghen) osv. kål- (kå(å)(h)l-) 1547 (: Kåålning)—1799 (: kålnings arbete))
Etymologi
1) motsv. KOL, sbst.1 1: förvandla (ngt organiskt ämne) till kol; särsk.: förvandla ytlager av (ngt) till kol; äv. refl. o. intr. (stundom opers.): förvandlas l. övergå till kol, förkolas. GPolhem PVetA 1745, s. 12. (Bränntorven) kålar långsamt och brinner ej. Thunberg Resa 1: 25 (1788). Berthollet påfann .. att kola vattenfat invändigt, och att derigenom bevara sjöfarandes vattenförråd från förskämning. Almroth Kem. 130 (1834). Snart flammade .. (brevet) på härden, knorrade sig och kolade sig. Strindberg Hems. 198 (1887). Om en lägger en aldrig så liten sudd (oljigt trassel) på en bräda, så kolar det på ett par timmar. Smith Rönnerkr. 183 (1912). Elden hade .. kolat ett par av träväggarna. SvD(A) 1932, nr 192, s. 16. — jfr AN-, FÖR-, GENOM-KOLA.
2) skogsv. till KOL, sbst.1 1 a slutet, i fråga om tillvärkning av träkol; dels abs. (l. med innehållsobj.): framställa träkol, dels med obj.: förvandla (kolved o. d.) till träkol, dels äv. intr., om mila l. del därav: förvandlas till träkol, undergå kolningsprocess. Kola en mila, sköta en mila så att träkol utvinnes ur den däri befintliga kolveden. G1R 7: 139 (1530). Som ingen skatteman är förment at kola på sin egen skog, så mycket han til sit egit behof .. hafwer af nöden, så (osv.). Bergv. 1: 245 (1668). Torf kan kolas i milor. Åkerman KemTechn. 1: 156 (1832). Medan kullmilan kolar får ej vara något drag kring foten af den egentliga milan. Skogvakt. 1893, s. 153. Vid ett järnverk kan ofta avfallsvirket kolas, om svårighet finnes att anskaffa träkol. HbSkogstekn. 245 (1922). SvKulturb. 3—4: 48 (1930). — jfr BOTTEN-, BRUN-, TILL-KOLA m. fl. samt LÄTT-, O-, SEN-, VÅT-KOLAD m. fl., ävensom ARRENDE-, BLIND-, GROP-, MIL-, PROV-, RETORT-, RIBB-, SKOGS-, TORR-, TORV-, UGNS-, VÅT-KOLNING m. fl. — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ning, konkret, om plats där kolning äger rum. Moens Nielson .. gaff sig bort i skogen vt i sijna gambla kolningar. Svart G1 169 (1561). LBÄ 44—50: 310 (1801).
3) (†) motsv. KOL, sbst.1 2, i fråga om destillation av stenkol: koxa. Broling Res. 3: 94 (1817). JernkA 1873, s. 210.
4) [efter motsv. anv. av eng. coal, v.] i sht sjöt. motsv. KOL, sbst.1 2, i fråga om intagning av kolförråd; dels intr., om fartyg: intaga förråd av (sten)kol för driften, dels tr.: förse (fartyg) med förråd av (sten)kol för dess drift; äv. i fråga om lokomotiv. Bespara tid vid ”kolning”. TT 1887, s. 44 (i tillf. oeg. anv. i fråga om oljeeldning av fartyg). Svårigheten att kola ett fartyg till sjös. TSjöv. 1890, s. 230. Två .. ångare .. inkommo i måndags afton till Helsingborg för att kola. VL 1893, nr 206, s. 2. Uppsätta 2 kolgifningsbryggor .. för kolning af genomgående lok. Upsala 1916, nr 247, s. 4.
5) (i sht förr) tekn. motsv. KOL, sbst.1 4: förse (båglampa o. d.) med kol; i sht ss. vbalsbst. -ning. TT 1896, M. s. 9. Därs. 1898, Allm. s. 239.
6) (†) rita l. märka l. svärta med kol; jfr KOL, sbst.1 4 slutet. Stora kålade Moustacher. Säfström Banquer. G 4 b (1753). (Du) Vid ugnen kolad stod att smälta denna skatten. Bellman SkrNS 1: 296 (1791; om en gulddragare); jfr KOL, sbst.1 1. Cavallin (1876).
Särsk. förb.: KOLA AV10 4. jfr AVKOLA.
1) till 1: avlägsna (ngt) gm kolning; äv. intr.: gå av på grund av kolning. Kola af spetsen (på cigarren). Lundin Alp. 61 (1883). Ramen samt klufvorna (i milan) få emellanåt ersättas af nya, emedan de kola af efter en tids begagnande. Skogvakt. 1890, s. 20.
KOLA NED10 4, äv. NER4.
1) till 1, 2; tr.: förvandla (ngt) till kol; bränna ned till en kolhög; äv. bildl. En hämmad sorg är lik en tilltäppd ugn / Som kolar ned det hjerta der den fins. Hagberg Shaksp. 8: 44 (1849). HågkLivsintr. 7: 133 (1926).
2) till 1, 2; intr.: sjunka ned under kolande; kola ut. Brasan kolade ner allt mer och mer. Wetterbergh Altart. 14 (1848). Alt efter som .. (milan) kolat ned borttagas alla fotbränder. Skogvakt. 1893, s. 47.
KOLA UPP10 4 l. OPP4. till 1, 2: förvandla (ngt) till kol; äv. i pass. med intr. bet. l. intr.: förvandlas till kol; förtäras gm (för)kolning; äv. bildl. Cronstedt Min. 143 (1758; intr.). Gamla tankars murkna virke kolas opp som torkad halm. Hansson Nott. 45 (1885). —
KOLA UT10 4.
1) till 1; intr., om ved, eld o. d.: förtäras resp. slockna under kolnande; äv. bildl. Elden (hade) kolat ut i kakelugnen. Blanche Våln. 101 (1847). Hedenstierna Fideik. 262 (1895; bildl.).
2) skogsv. till 2; tr.: laga så att veden i en mila l. del därav så fullständigt som möjligt övergår till träkol; äv. i pass. med intr. bet. l. intr.: (fullständigt) förvandlas l. övergå till träkol. Om botnen (på milan) blifver nästan som et fat, .. kolas (milan) jämnt ut. Wallner Kol. 10 (1746). När milan .. kolat ut. Svedelius Koln. 142 (1872).
Ssgr (i allm. till 2; skogsv.): A: KOL-BACKE, -BONDE, -MILA, -VED, -VÄRK m. fl., se KOL, sbst.1 ssgr.
B: KOLNINGS-ARBETARE~0200. —
-BAND. om bälte (bandformigt område) där kolningen försiggår i kolveden i en kolmila l. en kolugn. JernkA 1904, s. 261. —
-FRIHET~20 l. ~02. i sht kam. rättighet att kola på allmänningar. PH 5: 3487 (1752). SFS 1917, s. 2107. —
-KONTRAKT. särsk. om kontrakt rörande skogsägares kolning för ngt bruks räkning. WexiöBl. 1815, nr 13, Bih. s. 6. SvSkog. 1314 (1928). —
-REDE. (†) förråd av träkol vid masugn. Lindberg o. Johansson Karlskoga 24 (i handl. fr. 1751). NoraskogArk. 4: 417 (i handl. fr. 1787). —
-SKYLDIGHET~200 l. ~102. (förr) skyldighet för bruksbönder l. torpare att kola ett visst antal milor om året. JernkA 1818, 2: 54. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 17, s. 6. —
(1, 2) -TEMPERATUR. JernkA 1820, s. 172. Upphettas ved så försiktigt till kolningstemperaturen att (osv.). HbSkogstekn. 612 (1922). —
Spoiler title
Spoiler content