KRYMMA krym3a2, v. -er, krymde, krymt, äv. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. krymma; jfr sv. dial. (Finl.) kröuma, kröyma, kräla, myllra, nor. krauma, kräla, myllra; till roten i KRY, v.1 — Jfr KRYMLA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) kräla; myllra, vimla; ofta opers. Linder Regl. 134 (1886). Därunder (dvs. under brädan) krymde det av de allra näpnaste små snokungar. Mörner Liv 260 (1925). Tallriken (blev) krymmande full av potatisar, som (osv.). Spong Österg. 180 (1926).
