SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1938  
KUB 4b, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. I ä. tid användes ordet äv. i lat. form (med lat. böjning). Luth Astr. 13 (1584: Cubum, ack. sg.). Seseman Arithm. 32 (1779: Cubum, ack. sg.).
Ordformer
(förr äv. skrivet cub)
Etymologi
[jfr d. kube, eng. o. fr. cube; jfr äv. dan. o. t. kubus; av lat. cubus, av gr. κύβος, kub, tärning, hålighet vid höften, halskota, besläktat med HÖFT, sbst.1]
1) i sht geom. kropp med sex kvadratiska ytor, solid figur begränsad av sex lika stora kvadrater; jfr HEXAEDER, TÄRNING. Schroderus Dict. 31 (c. 1635). När man slår sonder (vismut) med en hammare likna styckena cuber. Linné Stenr. 62 (c. 1747). Förstadshusens tegelbleka kuber. Österling Idyll. 45 (1917; om byggnader av kubisk form). — jfr GLAS-, STEN-KUB. — särsk. (mindre br.) i uttr. i kub i förening med måttsbestämning som angiver längden av kanten till en kropp av kubisk form. Butikerna (i Tanger) är fyrkantiga hål i väggen, halvannan meter i kub. Cederschiöld Maghreb 50 (1918).
2) mat. tal som uppkommer, då ett tal multipliceras med kvadraten på samma tal, ett tals tredje dignitet l. potens. Kuben på (förr äv. av) ett tal l. en storhet. Swedenborg Reg. 43 (1718). Cuberne af deras (dvs. planeters o. månars) Distancer ifrån deras respectiva Centrala-Kroppar. Triewald Förel. 2: 32 (1729, 1736). EkonS 1: 242 (1893). Upphöja i kub. Östergren (1931).
Ssgr (till 1): KUB-BÄLG. orgelb. i orgel: bälg bestående av två kubformiga lådor av vilka den ena kan röras upp o. ned i den andra, kistbälg. Höijer 45 (1864). Hennerberg (o. Norlind) 1: 10 (1912).
-FORM; pl. -er.
-FORMAD, p. adj. —
-FORMIG.
-FOT. [sannol. eg. förkortning (i skrift) av KUBIKFOT] (föga br.) kubikfot. Fock 1Fys. 6 (1859). Rothstein Byggn. 531 (1859).
Spoiler title
Spoiler content