SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1939  
LAFTA laf3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr nor. lafte (i bet. 1); till LAFT]
1) (i vissa trakter) vid blockhusbygge infälla de horisontalt liggande väggstockarna (i skåror) i varandra i husets hörn. De fyrkantiga kolkojorna hopfogas i de bakre hörnen genom ”laftning” i vanliga knutar. SD(L) 1902, nr 482, s. 6.
2) järnv. förse järnvägssyllar på översidan med mot syllens midt lutande urtagningar l. urfräsningar för fästande av skenorna på sådant sätt att dessa erhålla viss lutning inåt spåret. TeknEkonBeskrStatJernvB 169 (1872). TT 1900, Byggn. s. 119. Därefter ”laftades” de fyrskurna syllarne medels maskin. Därs. 1901, Allm. s. 367.
Spoiler title