SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1940  
LINEAMENT, r. l. m. (Rydelius Förn. 17 (1737), Björkman (1889)) l. n. (Dalin (1853), WoJ (1891)); best. -et; pl. = l. (ss. r. l. m. alltid) -er.
Ordformer
(linea- 16351891. linia- 17491846)
Etymologi
[jfr t. o. eng. lineament, fr. linéament; av lat. lineamentum, till lineare (se LINJERA)]
(†) vanl. i pl.
1) ansiktsdrag, drag (se d. o. I 27). Schroderus Os. 2: 242 (1635). (G. F. Gyllenborgs) ädla lineamenter afspeglade med hastiga skiften alla själens rörelser. BL 5: 306 (1839). Feilitzen Wern. 103 (1874). WoJ (1891).
2) i allmännare anv.: grunddrag, drag, grundlinje, kontur; i pl. äv.: konturteckning, grundritning. Bådhe på Längd och på andre Kroppsens Lineamenter war (han) honom nästan lijk. Schroderus Os. 2: 707 (1635). (Murarna) visa tydligen tvenne sidor och lineamenterna till den tredje af den tresidiga korväggen. VestmFmÅ 3: 9 (1874). WoJ (1891).
Spoiler title
Spoiler content