LOJAL loja4l, l. lå-, stundom lω- (låjál Dalin), adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. o. eng. loyal; av fr. loyal, av lat. legalis (se LEGAL)]
som rättar sig efter gällande lagar l. föreskrifter, laglydig; som är sin lagliga överhet trogen; ofta allmännare: som uppfyller sina (rättsliga o. moraliska) förpliktelser (mot en annan), som (mot en annan) iakttager hederns fordringar l. avhåller sig från svek l. knep l. obstruktion o. d.; äv. i överförd anv., med sakligt huvudord (t. ex. om sinnelag, beteende, medvärkan): varigm ngn visar laglydighet l. lojalitet. Lojalt foga sig i ett beslut. Hoppas på ngns lojala medvärkan. Vara lojal i affärer, mot sina kamrater. Jag är af naturen lojal, ty ”En skall styra med kraft och vett”. Tegnér (WB) 5: 437 (1825). En loyal undersåte. Hwasser VSkr. 1: 47 (1852). SvD(A) 1929, nr 210, s. 6. — jfr ILLOJAL.
Avledn.: LOJALITET, r. l. f. [jfr t. loyalität] förhållande(t) att vara lojal. Andersson (1845, 1857).
