ILLOJAL il1oja4l, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr t. o. eng. illoyal; av IN-, pref.2, o. LOJAL]
1) (knappast br.) lagkränkande; som sätter sig upp mot den bestående ordningen. NF 7: 461 (1883). Östergren (1928).
2) som i förh. till en annan (till egen fördel) använder metoder som icke anstå en gentleman, äv. om de icke äro direkt brottsliga; som i sitt förhållande till en annan sviker det förtroende som denne kunde ha rätt att hysa för honom, som icke handlar öppet o. ärligt mot ngn; äv., i överförd anv., om tillvägagångssätt, handling o. d. NF (1883). Östergren (1928). — särsk. handel. i uttr. illojal konkurrens o. d., konkurrens vid vilken mer l. mindre illojala (se ovan) metoder användas. BtRiksdP 1904, 7: nr 31, s. 1. Lag med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. SFS 1919, s. 1099. SvD(A) 1930, nr 28, s. 3.
Avledn.: ILLOJALITET, r. l. f. [jfr t. illoyalität, eng. illoyality] sbst. till ILLOJAL; särsk. till 2. Siwertz JoDr. 252 (1928).
