SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LORT lωr4t l. 4rt, i bet. 1 o. 2 r. l. m., i bet. 3 m.||ig.; best. -en; pl. -ar; förr äv. (i bet. 3) LORTER, m.||ig.
Ordformer
(loort c. 16351675. lordh 1642. lort(h) 1579 osv. lorter 16741815)
Etymologi
[fsv. lorter; jfr dan. o. nor. lort, mnt. lurt, nt. (slesv.) lord, nordfris. lort(e), luurt, ävensom (trol. lånat från nord. spr.) eng. dial. lorty, smutsig; av ovisst urspr.]
1) (vard.; jfr anm. under 2) exkrement(er) av djur l. människa; ”skit”; dynga; i sht koll.; äv. (i sht i ssgr) om var särskild exkrementanhopning l. del därav. VarRerV 9 a (1579). Mwsen gieer Loort för Peperkaka. Grubb 535 (1665). Ju mera man rörer i lorten ju verre thet luktar. Serenius (1741; ordspr.). Lort af ödla. Odenius 2Celsus 267 (1906). — jfr FLUG-, FÅR-, HUND-, HÄST-, HÖNS-, KATT-, KO-, SVIN-LORT m. fl. — särsk. (†) i vissa förb. som uttrycka en jämförelse o. dyl. l. mer l. mindre bildl. Th[et] ähr en lorth werth, her giörz. SkrGbgJub. 6: 382 (1596). Bortho som en hiort (dvs. kaxig,) hema .. som en lorth. VRP 1648, s. 265. J fåen gräddan af miölcken, och Herskapet får en lort (med lof at säija.). Lagerström Jeppe 49 (1735).
2) (vard.; jfr anm. nedan) om vad som smutsar l. förorenar, om obehagligt l. värdelöst avfall o. d.: smuts, ”skit”. Ha lort på händerna. Tvätta lorten av sig. Petreius Beskr. 2: 71 (1614). Skam få tu owettige Best, som låter tin gambla Fader gå i Lorten, och tu skalt rijda. HanssonDröm. 45 (c. 1680; uppl. 1915). Jag slår dig kull i lorten. Palmfelt Molière 16 (1738). — jfr BORR-LORT. — särsk. bildl.: skräp, strunt, smörja; ss. första led i ssgr: strunt-. Det är ren lort. Weste (1807). Fruntimmer .. som aldrig få gapa nog på all utländsk lort. Tegnér (WB) 7: 385 (1833). Publiken vill ha lort (när den går på teatern). SvD(A) 1932, nr 97, s. 10. särsk.
a) i uttr. prata lort o. d., prata strunt l. skräp. Hultin VSkr. 38 (1866). Nordström Landsortsb. 240 (1911).
b) i uttr. (det är) lort till (karl osv.), (det är) skräp till (karl); jfr 3. (Sverge är) ett Skit land lort till Politici. CAEhrensvärd Brev 2: 21 (1795). Lort till piga, som inte kan binda (dvs. sticka) sina håsor. Bondeson AllmogBer. 1: 9 (1884).
c) (†) i uttr. lort i det eller det! strunt i det l. det! Slå du i glaset, lort uti hans språng. Bellman SkrNS 1: 133 (c. 1775).
Anm. till 1 o. 2. Bet. 1 är vanligare i södra Sv. än i andra delar av landet, där bet. 2 är mera dominerande (utom ss. senare led i ssgr). Till följd härav kännes ordet ss. mera ”grovt” i södra Sv.
3) (starkt vard.) föraktligt l. som okvädinsord, om person. Du est en lorter som lägger digh uthij dhe sacker som intet kommer vedh. VRP 1674, s. 47. Ser du nu, din lort, att jag kunde klå dig! Strindberg Skärk. 152 (1888). Dahlbäck Åb. 85 (1914).
Ssgr (utom i fackspr. i sht vard.; i allm. till 2): LORT-AND. [gräsänderna tycka om smutsigt vatten] (†) gräsand (se d. o. 1). Broman Glys. 3: 302 (c. 1730).
-BOLL. (†) = -AND. Broman Glys. 3: 302 (c. 1730).
-FLÄCK. Serenius M 2 a (1734).
-FULL. (†) metall. om järn: förorenad av slagg. JernkA 1870, s. 285. Därs. 1903, s. 553.
-FÄRDIG. (i vissa trakter) lortaktig. Dalin 2: 769 (1855). VFl. 1916, s. 12.
-GOD. (i vissa trakter) om person: allt för beskedlig, mjäkig. ”God ska man vara, men inte lortgod”, är ett af de drastiska Värmlandsuttryck som Geijers närmaste bevarat efter honom. Solnedg. 1: 63 (1910). GHT 1938, nr 252, s. 13.
-GRIS. om smutsig barnunge: smutsgris; ofta smeksamt. Elgström Pig. 69 (1929).
-GRODA, f. (i vissa trakter) nedsättande, om smutsig kvinna. Björkman (1889). SvD(A) 1933, nr 350, s. 3.
-GRÅ. smutsgrå. SmålAlleh. 1883, nr 146, s. 2.
-GÖRA, n. om smutsigt arbete. TurÅ 1910, s. 254.
-HILLA. (†) = HILLA, sbst.1 Rinman 2: 41 (1789).
-HUND. (†) nedsättande l. ss. okvädinsord, om (smutsig) mansperson. VDAkt. 1674, nr 223.
-HYNDA. (†) nedsättande l. ss. okvädinsord, om (smutsig) kvinna. Serenius M 2 a (1734). Schultze Ordb. 1990 (c. 1755).
(1, 2) -HÅLA, r. l. f. äv. bildl. Serenius (1734; under mire). Staden (är) en lorthåla. Kellgren (SVS) 6: 228 (1789).
(jfr 2 b, 3) -KARL. (starkt vard.) nedsättande, om mansperson: struntkarl. SvTyHlex. (1851, 1872).
-LED, r. l. m. l. f. [bet. av senare leden oviss] (†) = HILL, sbst.3 Rinman 2: 41 (1789). NF (1886).
-LOLLA, f. (i vissa trakter) nedsättande, om smutsig l. orenlig kvinna. Holmberg 1: 943 (1795).
-MJUK. (†) metall. om järn: mjuk på grund av föroreningar. JernkA 1854, s. 145. Därs. 1878, s. 136.
(jfr 2 a) -PRAT. nedsättande, om (innehållslöst) prat: struntprat. Janson Gast. 113 (1902).
(1, 2) -PUSS. (numera föga br.) pöl med urin l. smutsigt vatten. KKD 3: 45 (1706). Kellgren (SVS) 6: 268 (1790). TySvO 1344 (1932; lägre spr.).
-SAK. nedsättande: struntsak. HSH 1: 262 (c. 1750). Jag frugtar att han redan uttröttat honom med lortsaker. Kellgren (SVS) 6: 115 (1782).
-SKRIKA, f. l. r. [trol. på grund av det obehagliga lätet] (i vissa trakter) nötskrika. Holmgren Fogl. 231 (1867; fr. Östergötl.).
-SUGGA, f.||ig. (starkt vard.) om osnygg person, i sht kvinna. Lind (1749; under mist-sau).
-UNGE. om smutsigt barn; äv. smeksamt. Callerholm Stowe 208 (1852).
-VASKER. (numera föga br.) om smutsig l. orenlig pojke. Holmberg 2: 800 (1795). Lundell (1893).
(1, 2) -ÄTARE. (†) smulgråt; äv.: tallriksslickare. Lagerström Gir. 16 (1731). Capucinerne äro Jesuiternas lort-ätare. Serenius (1741). Dalin (1853; lågtord).
Avledn.: LORTA, v. (numera föga br., vard.) till 1, 2: förorena (ngt) med ”lort”; smutsa; äv. intr.: ”göra på sig”, ”smutsa”. Lind (1738). Bara ett borgarbarn lortar i byxorna, genast skickas kalaset ner till er (arbetskvinnor, för att få det tvättat). Hemmer Kokko 21 (1920). särsk. (†) metall. till 2, refl. l. intr., om järnmalm l. tackjärn: lämna mycket slagg, slagga. Linné SvArb. 2: 28 (c. 1730). JernkA 1827, s. 394.
Särsk. förb.: lorta bort. (†) metall. om slagg: förorena o. upplösa (järnet); äv. intr.: fördärvas l. upplösas gm slagg. JernkA 1823, s. 108. Åkerman Stångj. 80 (1839).
lorta ned l. ner. (fullt br., vard.) smutsa ner; äv. refl. ÖB 32 (1712).
LORTAKTIG, adj. (vard.) till 2: som trivs med smuts(en), orenlig. Lind 1: 1025 (1749). Fruntimmer äro mycket lortaktigare än karlarna! Nordström Sönd. 50 (1910).
LORTIG, adj. (-ig(h) 1587 osv. -ugh 1614) (vard.) till 1, 2: smutsig, nerlortad; i sht förr äv.: nedsölad av exkrementer o. d. Lortig om händerna, fötterna, i synen. Lortiga barnungar. Lortig som den värsta gris. Helsingius V 7 a (1587). Diupa lortugha skarnpussar. Petreius Beskr. 2: 71 (1614). Lortig hand gör fet mun. Granlund Ordspr. (c. 1880). Frun ska väl akta sig så att den fina klänningen inte blir lortig. Bergman Chef. 137 (1924). särsk. (†) metall. till 2: förorenad gm slagg, slaggig, slaggfull. Rosborg StångjSmid. 26 (1809). JernkA 1862, 1: 39.
Avledn.: lortighet, r. l. f. (vard.) Serenius (1741).
Spoiler title