SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1944  
MENAD mena4d, äv. MÄNAD mäna4d, ngn gg MAINAD majna4d, f., om sak r. l. f., best. -en; pl. -er.
Ordformer
(main- 18861934. men- 1845 osv. män- (-æ-) 18131934)
Etymologi
[jfr t. mänade, eng. mænad, fr. ménade; av lat. mænas (gen. -adis), av gr. μαινάς (gen. -άδος), en rasande, menad, till μαίνομαι, jag rasar]
i den grek. mytologien: backant (se d. o. 1 a); i sht i pl. Atterbom i Phosph. 1813, s. 386. IllRelH 432 (1924). — särsk. (föga br.) bildl., om diktning som gm sitt ämnesval o. d. förknippas med menaderna. (Lidners) poesi (var) en tygellös mænad. Sturzen-Becker SvSkönl. 14 (1845). Wirsén Vint. 164 (1890; om Franzéns dryckessånger).
Avledn.: MENADISK, adj. (numera mindre br.) backantisk; ofta allmännare: yrande, besinningslös. Mänadisk yra. Phosph. 1813, s. 344. Rydberg RomD 60 (1877).
Spoiler title