SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1943  
MARMORERA mar1mωre4ra l. -or- l. -år-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade ((†) p. pf. -t Linné MusReg. 43 (1754), BoupptVäxjö 1805). vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
Etymologi
[jfr t. marmorieren; efter lat. marmorare, bekläda med marmor; avledn. av MARMOR; jfr fr. marbrer samt MARBRERA]
(i sht i fackspr.) förse (ngt) med en färgteckning l. ett utseende som liknar ådrig marmor, måla (ngt) i färgtoner, ådror l. strimmor som likna marmorns. Carlberg SthmArchitCont. D 3 b (1740). Marmoreringens huvudsakliga uppgift .. bör vara att tjäna som dekoration. HantvB I. 1: 181 (1934). — särsk.
a) bokb. färga (boksnitt l. för inbindning avsett skinn l. papper) i mönster som påminner om ådrig marmor. VDAkt. 1731, nr 472. Sillén BokförMet. 1: 147 (1915).
b) ss. vbalsbst. -ing, konkretare, om färgteckning o. d. som liknar marmorns. Pasch ÅrsbVetA 1847, s. 75. På kroppssidornas midt synas endast svaga ljusare eller mörkare marmoreringar. Stuxberg Fisk. 295 (1894). Lindblom Rokokon 212 (1929).
c) i p. pf. i adjektivisk anv.: försedd med färgteckning som liknar marmorns; äv. i vidsträcktare anv.: ådrig, strimmig. (Fenor) som äre lijka som marmorerade med hwijta och swarta rander. RelCur. 354 (1682). Marmoreradt papper. Pasch ÅrsbVetA 1847, s. 75. Flammigt, fläckigt, strimmigt och marmoreradt kallas smöret, om det företer ojämnheter i utseendet. LB 3: 444 (1903). jfr GRÅ-, SVART-MARMORERAD m. fl. särsk.
α) (i sht förr) i uttr. marmorerad tvål, om visst slags tvål med marmorerad färg; jfr FINISTVÅL. Almström Handelsv. 426 (1845).
β) (i fackspr.) om kött (l. fläsk): där fett- (resp. kött)partierna äro så fördelade att utseendet påminner om en marmorerad yta. UB 3: 362 (1873). Salt kött bör vara i tvärsnitt marmoreradt. SFS 1894, Bih. nr 99, s. 6. VL 1906, nr 162 A, s. 3 (om fläsk).
γ) (mera tillf.) i fråga om ansiktsfärg, hår o. d. Ett svart, med några grå hårstrån här och der marmoreradt skägg. Sparre Frisegl. 1: 149 (1832). En långvext polisbetjent, hvars ansigte .. var marmoreradt med blånader och röda strimmor. Blanche Våln. 58 (1847).
Ssgr (i fackspr.): A: MARMORER-FÄRG. marmoreringsfärg. NordBoktrK 1908, s. 249.
-PÄNSEL. marmoreringspänsel. Thon o. Kirsch 129 (1856).
B: MARMORERINGS-FÄRG. för marmorering. Key Amatörbokb. 64 (1929).
-PÄNSEL. för marmorering. HjelpMåln. 49 (1857).
Avledn.: MARMORERARE, m.||(ig.). (i sht förr) målare som ägnar sig åt l. är skicklig i marmorering; äv. om bokbindare som marmorerar; jfr marbrerare (se marbrera). HovförtärSthm 1697 A, s. 1661. AHB 123: 46 (1885). DN(B) 1943, nr 32, s. 5.
Spoiler title
Spoiler content