MORATORIUM mωr1atω4rium l. mω1- l. mor1- l. må1-, äv. 10302, n.; best. -iet; pl. -ier.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. moratorium; av nylat. moratorium, substantiverat n. av lat. moratorius, adj., som fördröjer l. uppehåller, avledn. av morator, m., vbalsbst. till morari, dröja (se MORANT)]
anstånd med betalning av gäld l. med uppfyllande av annan pänningförpliktelse, betalningsanstånd; särsk. (i fackspr.): gm offentlig myndighet beviljat dylikt anstånd; stundom närmande sig bet.: lag l. förordning om (förr äv. skriftlig handling som tillkännagav l. beviljade) betalningsanstånd; jfr JÄRN-BREV. RP 16: 323 (1655). Utfärdande af moratorier. JGRichert (1857) hos Warburg Richert 2: 359. SFS 1914, s. 767.
Ssgr: MORATORIE-LAGSTIFTNING~020. 2NF 37: 599 (1925). —
-TID. tid som ett moratorium avser.
SAOB
