SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MOTSATT 3t~sat2, p. adj. ((†) superl. -ast Atterbom PhilH 493 (1835), Dens. Minnest. 2: 12 (1840)); n. =.
Etymologi
[jfr d. modsat, nor. motsatt; p. pf. av MOTSÄTTA (o. SÄTTA MOT)]
1) belägen mitt emot ngt (i rak linje med detta l. på andra sidan om ngt mellanliggande); äv. i uttr. vara ngt motsatt. Schultze Ordb. 3949 (c. 1755). Nu, då jag ville taga farväl, öppnade munken en dörr, motsatt den som jag inkommit genom. Rydberg RomD 146 (1874, 1877). Till Amerika kom .. (Döbeln) aldrig; han kom till en annan, alldeles motsatt trakt af jordklotet, till Asien. 2SAH 60: 43 (1883). Endast ogärna lämnade .. (forntidens handelsman kusten) ur sikte för att våga sig öfver till en motsatt strand. Schück o. Lundahl Lb. 1: 39 (1901). Nedanför byggnadskomplexen låg Schuylkillfloden ... Åt motsatt sida överblickade man gränsmarken mot landet. Hallström Händ. 30 (1927). — särsk. bot. i fråga om par av blad, grenar o. d. som utgå från samma höjd, på var sin sida av en gren, stam o. d.: motsittande. Möller PrincBot. 38 (1755). Skårman Forssell 186 (1898).
2) i fråga om riktning o. d.: som följer samma linje som en annan riktning, men i övrigt avviker från denna så mycket som överhuvud är möjligt, som går rakt mot (dvs. åt det håll som utgör utgångspunkten för) en annan riktning, omvänd; äv. om rörelse, väg o. d. med dylik riktning. Ling Regl. 17 (1836). Valsar .., hvilka .. vridas omkring i motsatt rigtning. Bovallius CentrAm. 445 (1887). (Han) gick åt motsatta hållet. Hedberg Räkn. 6 (1932). Ellen Key beundrade framför allt Selmas förstlingsverk, men Selma (Lagerlöf) gick en motsatt väg. Wägner Lagerlöf 2: 216 (1943); jfr 3.
3) bildl.: som i ett visst avseende så mycket som överhuvud är möjligt avviker från ngt som i övrigt hör till samma art l. allmänna kategori l. står på samma plan o. d.; i fråga om samhöriga begrepp som betraktas som de båda längstgående ytterligheterna åt olika håll inom en viss begreppskategori: som utgör den andra ytterligheten; som utgör kontrasten till l. som alldeles strider l. går stick i stäv mot ngt, omvänd, absolut olika, (helt) annan. I motsatt fall. Ha en motsatt mening, uppfattning, åsikt. Vara av motsatt mening, uppfattning, åsikt. Han övergick från det ena politiska partiet till det motsatta. Motsatt ordsak gör alltid motsatt verkan. AdP 1789, s. 490. För att undvika de begångna felstegen kastade man sig .. i den motsatta ytterligheten. Oscar I Straff 34 (1840). I hans eldiga själ utkämpades under dessa månader en häftig strid emellan motsatta böjelser och plikter. 3SAH 3: 310 (1888). Många nära anförvanter stodo i denna strid (om representationsförslaget) uti motsatta läger. De Geer Minn. 2: 17 (1892). Förhållandet till det motsatta könet. Siwertz JoDr. 80 (1928). — jfr ART-, VÄSENS-MOTSATT m. fl. — särsk.
a) med bestämning; dels i uttr. vara motsatt ngt, dels i uttr. motsatt mot l. till (förr äv. med) ngt. Ha en motsatt uppfattning mot flertalet människor. Detta hade en motsatt värkan mot den åsyftade. (Förnufts-)Systemets hela syftning är rakt motsatt den förut herrskande. Tegnér (WB) 3: 157 (1817). (Publicisten) skall .. se till att ingen enda prenumerant är af motsatt tanke med honom. Hedenstierna Kaleid. 7 (1884).
b) log. som icke är samstämmig, oförenlig; jfr MOTSATS, sbst.2 1 a. Kontradiktoriskt, konträrt motsatta begreppsinnehåll l. omdömen. Tuderus Kiesewetter Log. 56 (1806). Borelius Log. 13 (1863).
Spoiler title