SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MUGGA mug3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. mugga; av oklart urspr.]
(i vissa trakter, starkt vard.) tugga långsamt o. smått (ss. gamla tandlösa människor), mumsa. Serenius (1741). (Helen) muggade tappert konfekt. Bergman JoH 194 (1926). Han tuggade och muggade. Dens. Kerrm. 244 (1927).
Särsk. förb.: MUGGA FRAM. (†) mumlande framsäga (ngt). Spegel 300 (1712).
MUGGA I SIG. (†) mumsa i sig. Weise 1: 90 (1769).
Spoiler title
Spoiler content