SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MUTUELL 1tɯäl4 l. mut1-, adj.; adv. -T.
Ordformer
(förr äv. -el)
Etymologi
[jfr t. mutuell, eng. mutual; av fr. mutuel, av lat. mutuus, samhörigt med lat. mutare, ändra (se MUTERA, v.1)]
(numera bl. mera tillf. i lärt spr.) ömsesidig, inbördes. Så befinne närwarandhe, godhe Herrar och Män tillbörligit wara, att .. dhe Evangeliske Furster och Ständer sigh till een mutuell assistence medh Sweriges Chrono förbinda. Stiernman Riksd. 860 (1634). RARP 17: 421 (1714). Steffen Lönarb. 164 (1900).
Spoiler title
Spoiler content