SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1948  
NÄRIKE, m.; pl. närikar l. näriker l. närkar.
Ordformer
(näri(c)k- c. 15401608. när(c)k- c. 1700)
Etymologi
[sannol. bildat med suffixet -ik- till ett icke anträffat ortnamn NÄR, äldre namn på Kvismaresundet i Närke (jfr JSahlgren i Landsm. 1911, s. 300 ff.)]
(†) närking. Westmän och Näriker, ther Engelbrect war sielff med, lägrade sich widh Longholman (vid Sthm). OPetri Kr. 177 (c. 1540). Närekener föllo til och gripo her Eric Abrahamson. Därs. 324. Suen Månsson Näricke. Landsm. 1911, s. 289 (1608). Därs. (c. 1700: Närckiarne).
Spoiler title
Spoiler content