SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1949  
O- ssgr (forts.):
OBUREN, p. adj. [fsv. oburin, sv. dial. oburen, ofödd; jfr bära, v. 13] (†) ofödd. Verelius 184 (1681). Båset föder oburet fä. Granlund Ordspr. (c. 1880).
OBURGEN, p. adj. [fsv. oburghin] (†) om gröda o. d.: icke bärgad; äv. om åker, äng, lantegendom o. d.: vars gröda icke är bärgad; jfr obärgad 2, 3. Rääf Ydre 3: 186 (i handl. fr. 1647). Ängiarna stå oburgne. HSH 22: 137 (1650). Crælius TunaL 293 (1774).
Spoiler title