SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
O- ssgr (forts.):
ODIPLOMATISK. icke diplomatisk; vanl. om person l. ngns uppträdande o. d., motsv. diplomatisk 3. Lundegård Stormf. 130 (1893).
Avledn.: odiplomatiskhet, r. l. f. Holmquist Luther 97 (1917).
ODISCIPLINERAD, p. adj.
1) om soldat, trupp o. d.: som icke bibragts l. iakttager disciplin; förr äv.: som icke fått (tillräcklig) övning (i militära färdigheter), icke (väl) inövad. Gustaf II Adolf 542 (1629). IllMilRevy 1898, s. 74.
2) i fråga om andra förh. än militära: som icke lärt sig l. vants vid tukt o. ordning; självsvåldig; otvungen, fri, ”lössläppt”; äv. i utvidgad anv., om ngns vanor o. d. Ett .. odisciplinerat och på fyllery begifwet folck. VDAkt. 1720, nr 234. Heerberger Dag 373 (1939; om vanor). särsk. bildl., om fantasi o. d.: obehärskad, otyglad; jfr disciplinera 1 c β. SvLittFT 1835, sp. 334 (om fantasi). Hedberg Torpa 28 (1888; om känslor).
ODISKAD, p. adj. icke diskad. Odiskade fat och tallrikar. Roos Skugg. 300 (1891).
ODISKRET. (†) som icke visar urskillning; plump, grov; otillbörlig; jfr indiskret 1, ävensom diskret II 1, 2. Linc. (1640). Murenius AV 89 (1642). Hamb. (1700).
ODISKRETION. (†) otillbörlighet l. oförskämdhet o. d. VDAkt. 1651, nr 221. Därs. 1653, nr 276.
ODISKUTABEL. (i sht i skriftspr.) oomtvistlig. Almquist UpplVeg. 25 (1929).
ODISPONERAD, p. adj.
1) indisponerad (se d. o. 1, 2); jfr disponera 4 b δ slutet. Den, som äter för mycket, blifver tung, le, odisponerad. Linné Diet. 1: 57 (c. 1750). Sångerskan var odisponerad. Cannelin (1921).
2) icke tagen i anspråk, som står till förfogande; icke tagen i bruk, oanvänd; äv., om pänningmedel o. d.: oförbrukad; jfr disponera 7. Odisponerad kronojord o. d. (kam.), kronojord osv. i Norrland som icke är avsatt till kronopark l. anvisad till boställen l. upplåten under ständig besittningsrätt. Schück VittA 2: 225 (i handl. fr. 1691). SPF 1824, s. 325. Att odisponerade överskottsmedel skulle avsättas för (visst ändamål). SvRiksd. II. 12: 166 (1934).
ODISPUTABEL. som icke kan bestridas l. ifrågasättas, oomtvistlig, obestridlig. Att Stenderne vele hafva fredh, dedh är odisputabelt. RP 12: 338 (1648).
ODISPUTERAD, p. adj.
1) (†) icke dryftad, icke diskuterad; äv. i uttr. låta bliva odisputerat med ngt, icke diskutera l. avhandla ngt. Lundström LPGothus 3: 107 (i handl. fr. 1639: låten). HC11H 1: 25 (1668).
2) (numera knappast br.) motsv. disputera 5: obestridd; icke dragen i tvivelsmål; oomtvistad. Detta odisputerade öfverherrskap, denna lugna ro .. hade tryckt sin pregel på mannen. Benedictsson Ber. 68 (1885). Hammar (1936).
ODISPUTERBAR3~0020 l. ~0002, adj. [till disputera] (mera tillf.) odisputabel. Tigerstedt Block 51 (1931).
ODISPUTERLIG, adj.; adv. -en (OxBr. 12: 464 (1620), Cederhielm Handtv. 26 (1794)), -t (KalmStadg. 5/9 1587, Murberg FörslSAOB (1791)). [till disputera] (†) odisputabel. KalmStadg. 5/9 1587. Dher .. (landshövdingarna) finne odisputerligh fattigdoom, skole dhe (osv.). LReg. 179 (1624). Cederhielm Handtv. 26 (1794).
ODISSOCIERAD, p. adj. icke dissocierad; särsk. kem. motsv. dissociera 2. TT 1902, K. s. 1.
Spoiler title
Spoiler content