[sv. dial. (Uppl.) odorvig, olustig; till O-; efterleden möjl. besläktad med sv. dial. dorva, larma, slå; möjl. urspr. med bet.: som icke larmar, som icke har kraft, slö]
(bygdemålsfärgat l. i vitter stil, mera tillf.) olustig, ”ruggig”; som icke trivs; som åstadkommer känslor av vantrevnad o. olust, otrivsam, ogemytlig. Det är odorfvigt att gå ut i hettan .. utan att få en bit mat till frukost. Strindberg NRik. 22(1882). Detta vackra men odorviga land. Vinterg. 1931, s. 46. Havet gäspar morgonsömnigt, duvet, odorvigt. Lindström Landk. 107(1941).
