publicerad: 1949
OEMOTSÄGLIG ω3~emωtsä2glig l. -säj2- l. (jfr anm. sp. 242) OMOTSÄGLIG ω3~motsä2glig osv., förr äv. OEMOTSÄGELIG (oemotsä´jelig Weste), adj. -are. adv. = (†, RARP 1: 41 (1627)), -A (†, Phrygius HimLif. 157 (1615), Serenius (1757; under peremptorily)), -EN (Widekindi KrijgH 861 (i handl. fr. 1617) osv.), -T (-IT) (Rålamb Resa 48 (1658, 1679) osv.).
Ordformer
(oemot- 1615 osv. omot- 1582 osv. -elig (-gh) 1582—1911. -eliget, n. 1674. -eligit, n. o. adv. 1627—1769. -erlig 1801. -lig 1694 osv. Se för övr. SÄGA)
Etymologi
1) (i sht i skriftspr.) i sht om bevis l. skäl l. åsikt o. d.: som icke kan motsägas; som obestridligen är riktig l. korrekt, som måste godtas, överbevisande, ovedersäglig, ovederlägglig, obestridlig, odisputabel; som det icke kan anföras ngt rimligt skäl emot; evident; om sanning o. d. stundom äv.: som måste anses fastslagen; axiomatisk; äv. oomkullrunklig; särsk. i uttr. det är oemotsägligt att (osv.), äv.: det är ett obestridligt faktum att (osv.); ofta ss. adv.; stundom liktydigt med: utan att lämna rum för tvivel l. motsägelse. PErici Musæus 1: 212 b (1582; om argument). Block Progn. 31 (1708; om sanning). Oemotsejeligit är, at icke jorden har ändrat sig ifrån bätre i semre. Swedenborg RebNat. 3: 303 (1718). Att .. omotsägligt bevisa att livet är ett ont. Kihlman Papini 66 (1923). (†) med indirekt frågesats. Så är och aldeles oemootsäyeligit, hwad .. Cometerna föra medh sigh .. för stoora förandringar. Muræus Arndt 2: 481 (1648). — särsk.
a) (†) om person: som man icke kan l. får säga emot, som måste lydas ovillkorligen o. utan opposition; som oemotsägligen har rätt, som har ovederläggliga skäl (för sin mening), som man icke (med utsikt till framgång) kan disputera med. En oemotsäyeligh Lärare. Schroderus Os. 2: 713 (1635). En .. oemotsägelig man, som .. löste upp hela knuten. Lundberg Paulson Erasmus 209 (1728). Stjuffadern, en man af gammaldags sedvänja, inom sitt hus enväldig och oemotsäglig. Atterbom Minnest. 2: 15 (1840).
b) (†) om (punkt o. d. i) skrift l. rättsligt dokument o. d.: oklanderlig, odisputabelt korrekt, som icke lämnar rum för anmärkning, mot vilken intet berättigat klander kan riktas; äv. ss. adv.: oklanderligt, tadellöst; äv.: skrupulöst. (Vi lova) at Wij wele alle thesse .. Puncter (i fördraget) .. oryggeligen och oemootsäyeligen hålla och effterkomma. Gustaf II Adolf (1617) hos Widekindi KrijgH 861 (möjl. till h). Doch här medh förbudit, att icke Scholeböcker måge .. tryckes som eliest gillade och Oemotsäijelige äre. Thyselius HdlLärov. 1: 71 (1624). Schmedeman Just. 298 (1654).
c) (†) om ngns rätt o. d.: som ingen kan göra vederbörande stridig, odisputabel; äv. ss. adv.: med obestridlig rätt. HC11H 8: 127 (1681; adv.; jfr h). En omotseilig Arfz-Rätt. Brenner Dikt. 1: 215 (1703, 1713). PH 15: 604 (1794).
d) (†) som obestridligen finns l. förekommer (resp. har funnits l. förekommit l. skall uppstå). 1SAH 5: 292 (1795, 1813). En oemotsägelig svårighet. CAEhrensvärd Brev 2: 191 (1797; möjl. till 2).
e) (numera knappast br.) närmande sig bet.: otvetydig, som icke ger rum för skilda meningar l. tolkningar. Saken är alt för klar och omotsejeligh. Carl XII Bref 122 (1712). Oemotsäglig tydlighet. Lehnberg Pred. 2: 195 (c. 1800).
f) (†) i uttr. vara oemotsäglig av ngn, oemotsägligt bevisas av l. gm ngn, obestridligt framgå gm ngns vittnesbörd. At man skrifvit bref uti Sverige uti det nionde århundrad, är oemotsägeligit af Rimbertus. Lagerbring 1Hist. 1: 4 (1769).
g) (†) vars genomförande man icke får l. bör resa motstånd mot, som oemotsägligen bör genomföras. Ett oemotsäijeliget och nödwändigt wärck. Schück VittA 2: 159 (i handl. fr. 1674).
h) (†) ss. adv.: utan att ngn invändning l. motsägelse förekommer l. behöver förekomma; utan invändningar; äv. närmande sig bet.: invändningsfritt o. definitivt. UrkFinlÖ 2: 89 (c. 1595). Skall och skriffvas till Claes Ram, att han comparerar (dvs. inställer sig) oemottsäijeligen. RP 7: 202 (1638). Sedan Landets afmätning och riktiga delning oemotsägeligen blifvit ansedt såsom rätta Grunden til dess upoddling, kan (osv.). LandtmFörordn. A 4 a (1765).
2) (†) närmande sig l. övergående i bet.: ofrånkomlig, oundviklig, osviklig. RARP 1: 41 (1627; adv.). Then som sökte något förnämt beneficium, han præsenterade någon skiön Slawinna åth Keysaren, så fick han thet oemotsäyeligit. Rålamb Resa 48 (1658, 1679). Så blir det då, för mig et o-undwikligt öde? / .. et o-motsäjligt slut, / At gråta til min död. Brenner Dikt. 1: 114 (1694, 1713). Om krig .. borttaga den arbetande hopen på landet, .. så är det oemotsägeligt, at 1/3 del af utlagorne måste skrifvas på Restlängden. Fennia XVI. 3: 64 (1761; möjl. till 1).
Avledn.: O(E)MOTSÄGLIGHET, r. l. f. (numera bl. mera tillf. i skriftspr.) till 1. Leopold 5: 463 (c. 1800). Sådana ämnen, som icke kunna ända til oemotsäglighet bevisas. SC 1: 219 (1820). Östergren (1933). — särsk.
b) (†) egenskapen att obestridligen existera l. vara möjlig; jfr oemotsäglig 1 d. Underverkets oemotsäglighet. Modin Pascal 157 (1890).
Spoiler title
Spoiler content