SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1950  
O- ssgr (forts.):
OMYCKEN. (o- 15381791. u- (v-) 15441650) [fsv. omykin, sv. dial. omycken (särsk. i n. omycke, umykjit); utvecklat (med anslutning till o-) ur fsv. ofmykin, ofmykil (se of-mycken); jfr o- 3] (†)
1) synnerligen l. övermåttan l. alltför mycken l. stor; stundom övergående i bet.: omåttlig. Messenius Christm. 221 (c. 1616). Stiernhielm Fateb. D 1 a (1643). Alt detta omyckna hastandet. Österling Ter. 2: 23 (1700). (Torsken) är mäst frame när Omyket regn faller. Broman Glys. 3: 674 (c. 1740). Murberg FörslSAOB (1791; föråldrat).
2) ss. adv.: synnerligen l. övermåttan l. alltför mycket; ss. bestämning till adj. l. adv. i positiv: synnerligen l. ovanligt l. övermåttan. G1R 12: 63 (1538). När thet [var] omykit stiärnliust en mårgon sadhe M. Jacob (osv.). Bureus Suml. 41 (c. 1600). Hetnar .. (rägnet) omyckit, så blifwer ther aff Backbrenna, och Axebränna. Schroderus Comenius 52 (1639; t. texten: zu sehr). Lenæus Delsbo 28 (1736, 1764). särsk.
a) i uttr. så omycket (jfr b), så övermåttan l. ytterligt l. ”förskräckligt” l. ”rysligt” o. d. Balck Es. 131 (1603). Weise 117 (1697).
b) i förb. med negation: (icke) särskilt l. vidare; äv. i uttr. icke så omycket, icke så särskilt l. värst l. vidare. RP 16: 17 (1654). (Han) är eij så omyckit lärd fram för andra. ConsEcclAboP 35 (1657). Peringskiöld Hkr. 1: 295 (1697).
Avledn.: omyckenhet, f. (†) till 1: synnerligen stor mängd (av ngt), massa. HdlCollMed. 10/3 1697.
OMYGLIG, se omöjlig.
OMYLLAD, p. adj. icke myllad; särsk. lant. motsv. mylla, v.1 4 a. Murberg FörslSAOB (1791).
Spoiler title
Spoiler content