SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
OF- of3~ l. ov3~, prefix.
Ordformer
(af(f)- 1640 (: afmycket)—1690 (: affgammal). of- c. 1620 (: ofsockner) osv. off- 1561 (: offbråd)—1934 (: Offsokner). å- 1614 (: åstoor))
Etymologi
[fsv. of-, sv. dial. uv-, o-; jfr nor. ov-, isl. of-; av en fsv. motsvarighet till isl. of, n., stor mängd, av den ieur. roten upo, som föreligger i isl. of, över, got. uf, under, fht. oba, över (jfr ÖVER). Formen af(f)- torde bero på ett i yngre fsv. tid skett sammanfall av OF- o. AV- (jfr ÅBÄKE)]
i ssgr: för mycket, alltför, för (se FÖR, adv.4), mer än behövligt l. tillbörligt l. önskligt; äv. rent förstärkande: mycket.
Ssgr († utom i -socken): OF-BRÅD. [fsv. ofbradher] plötslig. Them war een offbrådh och alztinges obetenckt retzla vppå kommen. LPetri SalWijsh. 17: 15 (1561). —
-DRICKA l. -DRYCKJA, r. l. f.; anträffat bl. i oblik form -o. (-drickio 1717—1718. -dricko 1717. -dryckio 1742) [fsv. ofdrikkia, ofdrykkia; jfr isl. ofdrykkja; jfr -äta] omåttlighet i dryck; dryckenskap. Lefwa .. i öfweräto, offäto och offdrickio. Lindestolpe Fross. 12 (1717). Lange Norby 65 (1742). —
-GAMMAL. [fsv. ofgamal] alltför gammal, utgammal; föråldrad; äv.: mycket gammal, urgammal. En offgamal man. GullbgDomb. 31/5 1624. Iagh hafwer (i språkets fatabur) funnet mycket off-gammalt, möglot, och uthnött. Stiernhielm Fateb. Föret. 4 a (1643). När ofgamle afhöras, pröfvar Rätten, hvad kraft theras vitnesmål äga. Nehrman PrCiv. 234 (1751). Af offgammalt (dvs. sedan urgammal tid). Afzelius Sag. 2: 84 (1840). —
-GIRIG. [fsv. ofgirugher] alltför lysten l. fiken (efter ngt); omåttlig. Swedberg Schibb. a 3 b (1716). Det ofgiriga och syndiga bränvins supandet hos bägge könen. Lenæus Delsbo 144 (1736, 1764). —
-GOD. alltför god, alltför förnäm. Mig tyckes höra, at du inbillar dig vara ofgod at tala med oss. Björner Sorle 24 (1737; isl. orig.: ofgoþur). —
-GRYM. Lucidor (SVS) 255 (1672). Brobergen 85 (1704, 1708). —
-GRYMLIG. = -grym. Columbus BiblW A 4 a (1674). —
-GRÄSLIG. Lucidor (SVS) 294 (1673). Kolmodin Dufv. 134 (1734: ofgräsligen, adv.). —
-GÄRNA. mycket gärna. Lange Norby 54 (1742). —
-HÅRD. När Bergzman nedh i bergen grå, / Haar off-hårdt bröd at bijta på. Columbus BiblW O 1 b (1674). Liuter .. (hustrun) död af Mannens offhårda agande. Abrahamsson 325 (1726). —
-HÅRDELIGA, adv. alltför hårt. FörarbSvLag 2: 42 (1695). Abrahamsson 322 (1726). —
-MYCKEN. [fsv. ofmykil, ofmykin] alltför mycken; äv.: övermåttan mycken. ÅngermLandstingspr. 14/7 1640, fol. 41. At en wälmeenand Faar som tidtt ha'r sammanlagdt, / Of-myckit gods ock gull, i förråd åt sitt Barn. Columbus BiblW K 4 a (1676). Som de dermedelst ofmycken skada och förfång på sine ängar och åckrar lijda. VDAkt. 1706, nr 124. Dähnert (1784). —
-MYNDIG. Dessa ofmyndiga Ämbetsmän. Lagerbring 1Hist. 3: 543 (1776). —
-MÖRK. mycket mörk. Lucidor (SVS) 301 (1673). —
-SEN, adj. alltför senfärdig. Jag lät slå ihel våra barn, ty de voro ofsene at hämna min fader. Björner Vols. 20 (1737; isl. orig.: ofsein). —
-SKADLIG. mycket skadlig. Of-skadlig Od-Örts Bladh. Lucidor (SVS) 224 (1672). —
-SKAMLIG. 3Saml. 7: 79 (1670; adv.). —
-SOCKEN; utom ss. uppslagsord i ordböcker anträffat bl. i pl. -socknar (KyrkohÅ 1905, s. 107 (1724), osv.), äv. -sockner (Gustaf II Adolf 242 (c. 1620), SvUppslB 25: 92 (1935)) ((†) -socknir Schmedeman, Weste 2: 674 (1807)). rättshist. vad som blivit för högt utsökt l. för strängt dömt; i uttr. bryta skrock- (l. skrocksocknar) och ofsocknar o. d.; jfr skrock-socken. Schmedeman Just. 142 (1614). —
-STOR. [fsv. ofstor] mäkta stor; alltför stor. Petreius Beskr. 2: 49 (1614). Som .. (Gud) är en offstoor mann, lijtar han så tungt på käppen att piggen taar stundom igenom (himlavalvet). Columbus MålRoo 11 (c. 1678). Kyrkans ofstora, eller på nyare Svenska, alt för stora friheter. Lagerbring 1Hist. 2: 684 (1773). 2VittAH 26: 331 (1869). —
-STYGG. mycket ful; vederstygglig. Ett ofstygt ansichte. Bliberg Acerra 138 (1737). Lange Norby 65 (1742). —
-SVÅR. Columbus BiblW K 4 a (1676). —
-VULEN, se ovålen. —
-ÄTA, r. l. f.; anträffat bl. i oblik form -äto. [fsv. ofata, ofåta; jfr: för ofäta ok ofdrikkio (Bureus KonStyr. 33)] omåttlighet i mat; frosseri. Lindestolpe Fross. 12 (1717). Dens. SuurbrFr. 5 (1718).
Spoiler title
Spoiler content