SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PLADDER plad4er, n.; best. pladdret.
Ordformer
(plad- 1741. pladd- 1737 osv.)
Etymologi
[jfr d. pladder; till PLADDRA]
pladdrande; tomt prat. Lagerström Holberg Westph. 53 (1737). Af hennes vackra mun jag idel pladder hör. Lenngren (SVS) 2: 5 (1780). Detta tomma och ointressanta pladder. Lidman Goss. 87 (1952). — jfr MUN-PLADDER. — särsk. oeg. l. bildl., om fågelläte; jfr PLADDRA slutet. Rosenius SvFågl. 2: 143 (1922).
Ssgr (Anm. Flertalet av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till pladdra): PLADDER-EPILEPSI. med. form av epilepsi som utmärkes därav att den sjuke oavbrutet upprepar enstaka ord. Wernstedt (1951).
-MUN. (numera bl. tillf., vard. l. i vitter stil) pladdrande l. pladderaktig mun; särsk. i utvidgad anv., om pladdrande l. pladderaktig person. Schultze Ordb. 3172 (c. 1755). Denne pladdermun .. var med bland roddarna. Lundh DrottnPärla 60 (1918).
-SJUK. pladderaktig; pratsjuk. En pladdersjuk gammal Tante. Kellgren (SVS) 4: 275 (1782).
-SJUKA. pladderaktighet; pratsjuka. Stiernstolpe Wieland Ob. 7 (1816).
-SOT, r. l. f. (†) = -sjuka. Sjöberg Irving BrMust. 67 (1827).
-TASKA, f.||ig. (starkt vard.) pladdrande l. pladderaktig person. Hoppe (1892).
-TRUT. (vard., tillf.) = -mun. Livin Kyrk. 20 (1781).
-TUNGA, r. l. f. (mera tillf.) jfr -mun. Carlén Rosen 394 (1842). Edgren Tennyson Dikt. 216 (1902; om person).
-TYSKA, r. l. f. (vard.) hemligt språk bildat gm en viss ombildning av vanligt språk; rotvälska, ”mesopotamiska”; jfr svin(a)-tyska. Björkman (1889). Östergren (1935).
Avledn.: PLADDERAKTIG, adj. som har karaktären av pladder; som har benägenhet för pladder, pladdrande; sladderaktig. Dähnert 223 (1746). Rydén Pontoppidan 234 (1766).
Avledn.: pladderaktighet, r. l. f. Nordforss (1805). SvD(A) 1929, nr 278, s. 15.
-PLADDRIG, adj. pladderaktig. Ekblad 412 (1764). Bengtsson Silv. 225 (1931).
Avledn.: pladdrighet, r. l. f. pladderaktighet.
Spoiler title
Spoiler content