SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1953  
PLADDRA plad3ra2, förr äv. PLÄDDRA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE; jfr PLADDER.
Ordformer
(plad- 1639 (: pladrarom), 1640—1780. pladd- 1668 osv. plädd- 1712)
Etymologi
[jfr d. pladre; av mlt. plad(d)eren, lt. pladdern; ljudhärmande bildning (jfr BLADDRA, v.1, PLUDDRA)]
tala, prata; i sht för att beteckna talet dels ss. ett monotont, ”surrande” ordsvall, dels ss. ngt meningslöst l. onyttigt l. ss. tomt prat l. strunt; jfr BABBLA, SLADDRA, SNATTRA. Linc. I 4 b (1640). Dåren pladrar i vädret. Nicander Syr. 17 (1759). At jag lärde mig pladdra litet tyska. Leopold (SVS) II. 1: 123 (1781). Muntert och obesvärat pladdrade hon med alla. Siwertz Sel. 1: 101 (1920). — särsk. oeg. l. bildl., om fågelläte som liknas vid pladdrande tal. Hör, hur Staren pladdrar. Kellgren (SVS) 2: 31 (1779). Gripenberg Aftn. 41 (1911).
Särsk. förb.: PLADDRA BORT10 4. med pladder prata bort l. försumma (ngt). Borg Luther 1: 339 (1753). Hedenstierna Jönsson 190 (1894). —
PLADDRA EFTER10 32, äv. 40. pladdrande säga efter (ngt). CGLeopold (1799) i 2Saml. 9: 45. jfr efterpladdra. —
PLADDRA FRAM10 4. pladdrande framsäga (ngt), ge uttryck åt l. tala om (ngt) i l. gm pladder. SynodA 1: 557 (1780). Geijerstam Lillebr. 139 (1900). jfr frampladdra. —
PLADDRA PÅ10 4. pladdrande prata på. Lagerlöf Theokr. 50 (1884).
Ssgr o. avledn., se pladder ssgr osv.
Avledn.: PLADDERSKA, se pladdrerska. —
PLADDRARE, m.||(ig.). (numera bl. tillf.) pladdrande l. pladderaktig person, pratmakare; i sht förr ofta: person som pratar strunt. Schroderus Comenius 917 (1639). Lindorm MVärld 34 (1918). jfr mun-pladdrare. —
PLADDRERSKA, förr äv. PLADDERSKA, f. (-dder- 1794. -ddrer- 1699 osv.) (numera bl. tillf.) pladdrande kvinna, pratmakerska. Österling Ter. 1: 93 (1699). Kihlman NordProf. 179 (1935).
Spoiler title
Spoiler content