PLATONIKER platω4niker, stundom 0302, m.||ig.; best. -n; pl. =; förr äv. PLATONER, sbst.1 pl. Anm. Ordet användes förr (o. stundom ännu i fackspr.) i den lat. pluralformen platonici. Lagerbring HistLit. 297(1748).
Ordformer
(-toner, pl. 1635. -toniker 1857 osv.)
Etymologi
[av t. platoniker, efter lat. Platonicus, av gr. Πλατονικός, substantivering av Πλατονικός, adj., platonisk (se PLATONISK); formen platoner, pl., bildad direkt till personnamnet PLATON (lat. Plato (gen. -ōnis), gr. Πλάτων)]
lärjunge till (l. efterföljare av) den grekiske filosofen Platon (427—347 f. Kr.) inom den akademiska skolan i det forna Grekland; ofta allmännare: anhängare av platonismen. Schroderus Os. 2: 111(1635: Platoner; lat. orig.: Platonicos). 3SAH LIV. 2: 94(1943). — särsk. (mera tillf.): person som hyser l. är anhängare av platonisk kärlek (se PLATONISK 2). Wrangel BrinkmTegn. 25(1906).
