POSTUM postɯ4m, adj.; adv. -T. Anm. Ordet är tidigast anträffat ss. sbst. i den lat. formen posthumus med bet.: barn fött efter faderns död. BoupptSthm 1688, s. 268 a. Jfr äv. Pfeiffer(1837) o. WoJ (1891).
Ordformer
(ofta posthum)
Etymologi
[jfr t. post(h)um(us), eng. posthumous, ä. eng. o. fr. posthume; av lat. postumus, sist, till post, efter (se POST-)]
2) om litterärt värk o. d.: utgiven efter författarens död; ofta ss. adv. Karlfeldts postuma bok Tankar och tal. Kellgren (SVS) 5: 26(1785). (Ett av manuskripten) är .. i så pass fullständigt skick, att det kan publiceras posthumt. Fornv. 1944, s. 240.jfr: Den posthuma Tomen af Sal(ig) (Vitterhets)-Academiens Handlingar. Kellgren (SVS) 6: 124(1783).
3) i allmännare anv., om ngt som har avseende på en viss person, men som tillkommer l. sker l. förekommer o. d. efter hans död; särsk. om porträtt: målad efter den porträtterades död. En .. posthum hyllning åt Laura. Wulff Petrarcab. 290(1905). Posthuma visitkort. Lindström Leksaksb. 91(1931; om gravstenar). Drömmar om en postum äreräddning. DN(A) 1933, nr 56, s. 4.Fatab. 1933, s. 148 (om porträtt).särsk. (tillf.) bildl., i fråga om ngt som avser ett förlidet år. Böcker från 1927, värda att omnämnas i en posthum översikt. NordT 1928, s. 466.
4) (föga br.) kem. om i fast form i jorden förekommande salt: som i nyaste tid undergått kemisk omsättning (o. därvid fått sin halt av kali o. magnesia). 2NF 35: 304(1923).
