SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1954  
PROVOKATION prω1vωkaʃω4n l. prωv1-, äv. prå1- l. prov1-, l. -ok-, äv. -atʃ-, l. 01— (- - -tschón Dalin), r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. -ca-)
Etymologi
[jfr t. provokation, eng. o. fr. provocation; av lat. provocatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till provocare (se PROVOCERA)]
1) (†) motsv. PROVOCERA 2: uppfordring, uppmaning; utmaning; uppäggande l. retande (till viss handling). Pfeiffer (1837). Dalin (1855). Ekbohrn (1904).
3) motsv. PROVOCERA 4: handlingen att provocera ngt; handling varigm ngn l. ngt provoceras. Lidforss Fragm. 106 (1894, 1904). Berlinbranden provokation, säga kommunisterna. UNT 1933, nr 51, s. 1 (rubrik).
4) (†) motsv. PROVOCERA 5: hänskjutande; vädjande; särsk. i uttr. provokation till ngn l. ngt. Provocationer til efterverldens vittnesbörd. KalmDP 1760, s. 16. Målets provocation till en annan domstol. Nordström Samh. 2: 599 (1840). BonnierKL (1926).
Spoiler title
Spoiler content