RÄMMEN räm3en2, äv. 40, m. sg. best.
Etymologi
[y. fsv. rämen, sv. dial. remmen, räm(m)en; jfr ä. d. remmen, d. dial. ræmen, nor. dial. rem'n, reem'n; möjl. en ombildning av RAMEN (jfr Kock SvLjudh. 1: 321 f. (1906))]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) den onde, djävulen. Linderholm Häxproc. 148 (cit. fr. 1669). Gud vet vad Sammel tänkte (då han råkat ut för en bläckfisk), om han inte rentav trodde att det var Rämmen själv, han trampade under klackringarna. Siwertz Vatt. 23 (1925).
