SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1962  
RÄTTFÄRDELIG, adj.; adv. = (Helsingius Cc 1 a (1587)), -A (G1R, Hof Självbiogr. 105 (1769)), -EN (TbLödöse 30 (1587), Schartau).
Ordformer
(äv. -ferd-. ret- 1526. rett- c. 15401587. rät- 15581587. rätt- 15901821)
Etymologi
[jfr ä. d. retferdelig(en), adv., fnor. réttferðiligr, adj., mlt. rechtverdichliken, adv.; sannol. bildat (ss. avledn.) till RÄTTFÄRDIG (o. urspr. använt ss. adv.); jfr med avs. på bildningen sådana ordpar som RÄTTRÅDIG : RÄTTRÅDELIGEN, RÄTTSINNIG : RÄTTSINNELIGEN]
(†) rättfärdig; ss. adv.: (på ett) rättfärdigt (sätt), äv.: lagligen, rättsenligt. Endogh .. (huset) en tijdh långh legat haffwer wndher wår gårdh gripzholm then stwnd thet clöster war hwilkith wårt arff och egit ær, och (vi) thet för then skwld retffærdeligha jghen tagit. G1R 3: 339 (1526). The Swenskes rätferdelige och oumgångelige genswar. Svart Gensw. Titelbl. (1558). En menniska måste först blifva rättfärdig för Gud, innan hon kan vandra rättfärdeligen inför menniskor. Schartau Pred. 471 (1821). — jfr O-RÄTTFÄRDELIGEN.
Spoiler title
Spoiler content