RABBI rab4i (Rábbi Weste; ràbbi Dalin), m.; best. (tillf.) -n; pl. (tillf.) -s (Auerbach(1913), SAOL(1950)) l. -er (SAOL(1950)) ((†) = (Jesus lärer i templet 12 (c. 1550; i vers))).
Ordformer
(rabi 1526. rabbi (-j) 1526 osv.)
Etymologi
[y. fsv. rabi (i bildl. anv.); jfr t. o. lat. rabbi, gr. ῥαββί; av hebr.-aram. rabbĭ, urspr. vördnadsfullt tilltalsord till laglärare, ”min herre”, ”mästare”. — Jfr RABBIN]
(äldre hederstitel för i sht) judisk skriftlärd l. religionslärare (jfr MÄSTARE 3(b)); äv.: rabbin; särsk. omedelbart före ett personnamn l. ss. tilltalsord. Mat. 23: 7(NT 1526). Tå steegh han hastigt fram til Jesum, och sadhe, Heel Rabbi. Därs. 26: 49(Bib. 1541; NT 1526: mester). En ung Rabbi förrättade Gudstjensten (i New Yorks synagoga). Kalm Resa 2: 357(1756). Rabbi Ensel frågade honom, vem han var. JudLittSSkr. 7: 52(1925). Att .. (Jesus) var en judisk rabbi. SvTeolKv. 1936, s. 190.
SAOB
